Sömn och bloggen.

Det är en viss skillnad på Anton. Fem månader skiljer på bilderna.

Känns som det blir en bra dag idag (kan i och för sig ändra sig snabbt), men nu ska jag försöka hålla mig kvar i den känslan!

Fick kämpa en timma i morse för att få Anton att vakna, trots att han somnade redan halv 9 igår. Men i går natt sov han bara 4 timmar, så han behöver nog sova igen. Jag kan bara inte förstå hur han orkar hålla igång, med sin sömnbrist...Visst fick han en stor svacka på sjukhuset igår, men sen kom han igen och drog ut sin mamma på en cykeltur och det är bra, för hon har blivit ganska försoffad. Skulle tro att Anton somnar bättre om han rör mer på sig också. Och ikväll ska vi prova bolltäcket. Skriver mer om det i nästa inlägg, för det är flera som undrar vad det är.

En person i vår närhet och jag pratade om Antons "ork" häromdan, att det är svårt att förstå hur dålig Anton varit, för under de tyngsta behandlingarna höll han igång ganska bra ändå. När andra barn sov nästan dygnet runt, så tog han en tupplur på kanske en timme under dagtid plus nattsömnen förstås. Och när han var riktigt "skruttig", så höll vi oss mest för oss själva, så det är inte många som träffat Anton när han varit som sämst. För riktigt, riktigt dålig har han ju varit mellan varven, en period orkade han knappt le eller skratta ens. Och säkert kommer vi märka skillnad från nu, till när hela behandlingen är avklarad nästa sommar. För cytostatika, om än i tablett, är ju starka mediciner.

Vi diskuterade även bloggen och hon sa, som flera som vi känner sagt, att de blir ledsna och gråter en skvätt ibland när de läser den och att de förstår bättre hur vi har haft/har det. Det är ju förstås inte min mening att göra er ledsna och det vet ni! Men jag vill skriva av mig och jag tror att de vi känner vill veta lite mer om vår tillvaro, samtidigt som det kan ge en förståelse för hur vi mår eller "beter" oss. Och som du (du förstår nog vem jag skriver om) så klokt sa; man har ju ett val att inte läsa vår blogg om man inte orkar känslomässigt. För oss är ju det här vår vardag och jag gråter inte när jag skriver, för vi är ju inne i det här ,vare sig vi vill det eller inte och kan inte hoppa av...

Tack alla ni som läser!