Panoramaröntgen, dagvård och "lekis".

Antons lilla magge innan knappen togs bort.

Idag var vi på tandröntgen och Anton fick ta en panoramaröntgen på sina tänder (pga. hålen han har), för att se om det är bråttom att laga dom eller inte. Bilden ovan visar hur apparaten ser ut, själva bilden tas runt omkring huvudet och nära munnen förstås i 15 sek.

Anton var så himla duktig (precis som alla föräldrar tycker deras barn är), men för oss är alla såna här grejer en liten kamp och han protesterade inte ett dugg. Satt tom. och log åt mig när jag stod utanför rummet och kikade in på honom genom det lilla fönstret. Jag blir så lycklig!!! För en utomstående kan nog det här vara svårt att förstå, men Anton har (tror jag) varit livrädd inför precis ALLT förut, så allt som går framåt är en liten seger i sig för oss.

Likadant är det på dagvården, han är så lugn och harmonisk där med, blir aldrig arg på personalen längre, lite ledsen nån gång. Men man måste ju få reagera något, vissa saker gör ju ändå lite ont.

Igår var det full fart på lekterapin; Emil, Frida, Julia och Josefin var där och det är inte så ofta vi är där samtidigt. (Tror förresten inte det hänt förut.) Josefin och hennes mamma har vi inte träffat nåt i år, kom vi fram till. Haft lite kontakt över nätet och då känns det inte som det var såå länge sen. Man blir lite skadad av det här med datorer också =). Nu har vi i alla fall bestämt att försöka träffas allihopa i augusti, hoppas det blir av! Blev så lycklig också av att se barnen leka och fara runt tillsammans, det verkar börja gå åt rätt håll för dem alla fyra. Tack och lov!

Även om jag vet att man inte ska se bakåt, utan blicka framåt, så kan jag inte låta bli att tänka lite på att för ett år sen idag, fick Anton en ny sond inopererad i magen och var riktigt, riktigt dålig och blev kvar på sjukhuset i drygt 10 dagar. När de "högsta" läkarna i Uppsala och även här, visar att de är mycket bekymrade, då förstår man att det är illa... Nu gick det ju bra och det enda men han har av det är ett ganska långt ärr på magen och nu efter knappen är borta, ett litet ärr där också.

Nehej, nu är det hög tid att gå och lägga mig, min sista kväll som 38-åring...