Nål i porten.

Så där satt nålen i ett flertal dagar tidigare. De flesta har porten sitter på högra sidan, men det funkade inte på Anton, så han har den på vänster istället. (Bild från Uppsala.)
Så ser en port-a-cath ut som Anton har inopererad.

Igår var det både en jobbig och bra dag. Anton skulle få nål satt i porten och det var inte populärt, men ett måste. Den mängden rör som de tog (ca 6-7 st) hade inte gått att få ur fingret. Men den paniken som lyste i Antons ögon, den gör ont, riktigt ont, i mitt mammahjärta...Min lilla älskling, hur mycket har du varit med om det här dryga året?! Så evinnerligt tacksam att det händer så sällan nu!

Sen var vi och hälsade på kompisen O som låg inne på barnavdelningen. Honom lärde vi känna samma period vi fick Antons cancerdiagnos, då O och hans mamma låg inne länge också, men för en helt annan sjukdom. Nu hörde mamman av sig till oss, så vi tillbringade några timmar med dom. Så fantastiskt att se hur bra det funkar igen med killarna (och mamman och mig med). Som tur var blev han utskriven igår , så han slipper tillbringa tid på sjukhuset.

Otur har även Antons kompisar från dagvården haft, de har båda fått vara inlagda den senaste tiden. Och båda, precis som Anton, är ur den intensiva delen. Så man ska inte ropa hej för tidigt. Så glad att vi inte behövt ligga inne på jättelänge. Konstig känsla bara, när man hälsar på andra på "barn" och man (nästan) känner sig hemma, usch. Första gången Anton låg inne vågade jag knappt gå ut till matvagnen...

Fast nåt som jag inte reagerat speciellt på förut, är lukterna som finns på sjukhus. Bla. på avdelningen, men också när vi gick förbi operation. Kan bero på att jag hade migrän i antågande igår (blir extra känslig då), men jag kan förstå Anton lite mer. I Uppsala finns ett ställe i korridoren som man måste gå förbi på väg till kiosken, som Anton tycker luktar illa; sövningsmedel. Och det klart,den doften förknippar han med alla MÅNGA sövningar... Och det där med dofter är ett helt kapitel för sig, påverkar oss otroligt mycket!