Gnälligt inlägg.

Inte ens cykling kunde vi locka Anton med idag, det är ovanligt.

Usch,vilken lång och tråkig dag! Bara längtar till det ska bli kväll/natt och dags att gå och lägga sig. Nästan hela familjen (inte alla ska jag säga) är på dåligt humör. Mycket har nog med sömn (som vanligt) att göra. Och migrän för säkert femte dagen i rad. När ska vi få en normal tillvaro? Eller som det var innan Anton blev sjuk; vi var inte den perfekta familjen, men vilka är det egentligen? Men livet rullade på i alla fall...

Anton kunde inte somna förrän vid 3-4-tiden i natt (!) och vaknade vid 10 ungefär... Och jag skulle upp tidigt för att åka och ta prover, som jag skjutit på...länge. Så idag har det inte varit läge att sysselsätta sig med något. Suck! Förhoppningsvis, ska vi försöka hitta på nåt kul imorgon, för jag skulle tro att Anton somnar snart och är något utvilad sen. Hoppas, hoppas!

Ibland far mina tankar iväg och jag får för mig att någon tänker; åh, vilken lång semester Camilla får tex, men jag kan försäkra den som kanske snuddar vid tanken, att det här är allt annat än semester. Känns som det här kommer bli min längsta sommar någonsin...Missförstå mig inte, jag älskar att få vara med Anton, men med vissa problem och alla besök går det inte alltid att planera så mycket. Men...ska jag tillägga...ingen har sagt några sådana kommentarer till mig, det är i mitt huvud som det spökar. Så jag försöker att inte tänka så, jag förstår ju också i mitt stilla sinne att ingen ändå skulle vilja byta med mig.

Vårt nya liv har ändå lärt mig att se på saker på andra sätt; förut kunde jag få panik om saker (större och dyrare grejor ) gick sönder osv. Nu konstaterar jag att jaja, vi får väl fixa nytt (om plånboken tillåter förstås). När Emmas cykel blev stulen, var jag mest glad att det inte hänt nåt med henne. Det är viktigare än alla cyklar i världen...Sen att vi vill ha en ny liten bil, istället för Volvon, som börjar bli riktigt rutten...det är en annan histora. Man måste ändå ha saker som funkar! Och helst med AC...

Vissa vuxna som haft cancer, säger ibland att de inte skulle vilja vara utan sin sjukdomstid. Den meningen, kan jag säga, kommer aldrig komma ur min mun! För även om vi/jag fått förmånen att vara massor tillsammans med Anton, men till vilket pris...

Och min mammas sjukdomstid lärde mig visserligen att bli vuxen i förtid och det är ju kanske nyttigt, men det är inte roligt att förlora sin mamma vid snart 17 års ålder. Och som hon kämpade. Nej, fy sjutton för cancer! Det kan inte finnas nåt bra med det, trots att de flesta blir friska nu för tiden.

Skönt att få gnälla av sig lite, finns mer jag skulle vilja ha ur mig, men det får räcka så! Nästa inlägg får bli ett positivare, med lite bilder kanske.