Bild från en provtagning i december-10.Och inte ändrade sig livet totalt, när det blev nytt år heller... Nej då, skojar bara, DET hade jag inte väntat mig heller, så pass klarsynt är jag. Men jag hoppas våra bekymmer ska få den bästa lösningen (som går att få) snart. Sen måste vi ändå ha realistiska mål, Anton har de problemen han har och är under cancerbehandling fortfarande. Jag vet att jag tjatar om det, men det är så mycket som hör ihop och som ofta kretsar i mina och Rogers tankar och diskussioner.
På samma gång som det känns konstigt och "främmande" att det "bara" är 5 månader kvar av den behandlingen, så ska det bli så skönt för Anton att åtminstone slippa alla cellgiftstabletter. Andra mediciner han har, vet vi inte hur det blir med. Det får framtiden utvisa.
I förra veckan blev Anton så förvånad en dag när han bara skulle ta 1 tablett vid ett tillfälle. Han tänkte nog att det var skönt med bara en, medans det i mitt mammahjärta gör ont att vi måste proppa i honom en massa mediciner, så han reagerar när det BARA är en. Men vi har inget val...
Idag har vi varit en liten tur till sjukhuset på provtagning, märks att han (och Emil) känner sig trygga och "hemma" där, full fart och glada barn! Glömmer ofta att ta reda på hur provsvaren är (de ringer oss om de är dåliga). Men för att jämföra med hur de sett ut förut, ska jag nog ta reda på värdena nästa gång. Kan vara intressant.
Annars försöker vi göra saker vi mår bra av och ta det rätt lugnt. Allt för att ladda batterierna inför denna våren! Både julhelgen och nyårsafton blev lugna och trevliga, så skönt! Och vi vill gärna omge oss med de personer, som försöker förstå vår situation, även om jag/vi förstår att det inte är lätt. Men att försöka, betyder mycket för oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar