Veckan som varit.

Den här veckan har svischat förbi känns det som. Har varit ganska fullt upp med provtagning, läkarkontroll på Anton av Jörgen (onkologläkaren), BUP-möte och så vidare...Dessutom hade jag och en lärare som ska hjälpa till i Antons klass ett bra samtal och om jag fattat saker och ting rätt, så kommer de vara två lärare i klassen vissa timmar. Blir det så, så är det toppen! Därmed inte sagt att det med säkerhet löser våra bekymmer, det får vi se. Men skönt att NÅT händer.

Även om vi i perioder har mycket möten och liknande (som denna veckan), så känns det bra. Dels kommer personerna vi träffar med en del bra ideer och liknande och Roger och jag behöver inte känna oss så "ensamma". För hur ska man kunna veta vad som är bäst att göra?! Vi har inte varit i den här situationen tidigare...

Ett annat ämne vi snuddade vid, när vi träffade Jörgen, var när det är dags för Uppsalabesök. Det är standard att man åker dit innan den i Antons fall 2 år långa behandlingen ska avslutas. Det blir i maj eller juni. Tänk att målet för denna resan börjar närma sig, jag kan inte fatta det. Men det är skönt för Anton att slippa cellgifter varje dag! Och oftast tar det tydligen inte så lång tid efter man slutat med medicinerna innan man återhämtar sig. Låter jättebra!

Veckan har innehållit en del trevliga inslag också, vi har firat barnens farmor som fyllde år och Roger och jag kom iväg på bio, jippi! Tid på tu man hand uppskattas. Även om man på en bio inte är precis själva... ;)

Jag antar att det kan verka som vårat liv bara handlar om sjukhus, sjukdom, skola, mediciner med mera, så är det givetvis inte, men en väldigt stor del och så måste det få vara nu. Förhoppningsvis blir livet annorlunda lite längre fram. Eftersom jag ärligt kan säga att jag inte är i mitt livs bästa form psykiskt (och inte fysiskt heller, men det är en helt annan historia ;)), så när nåt går emot mig så "går jag ner mig" så djupt och jag kan inte hjälpa det. Huvudsaken är väl att man vänder uppåt igen. Och fick jag välja skulle jag inte oroa mig så mycket, men oron för mina barn har alltid funnits (tyvärr inte alla gånger den mest befogade oron, det kan nog våra stora barn och även min kära man "skriva under på"). Men nu efter Antons cancerdiagnos så har oron blivit en gnagande oro inifrån...när man vet att det som man inte tror ska drabba ens barn, faktiskt gjorde det. Jag hoppas att tidens gång, ska göra så att oron för Antons sjukdom minskar.

Nog grubblat om det för idag.

Vill skicka massor av styrkekramar till min goda vän, som gör en operation imorgon, tänker på dig jättemycket! Önskar jag kunde hjälpa dig med din oro för det du ska göra...