Gnälligt... :(

Livet känns fortfarande lite motigt...Återigen blir det inget muntert inlägg, men jag behöver skriva av mig. Tyvärr inte så mycket som jag skulle vilja, med hänsyn till Anton. Jag ska våga se honom i ögonen när han är en trotsig tonåring också ;)

Jag vet att det viktigaste är, och är så otroligt glad för, att Antons cancer är borta! Jag blir bara så ledsen att det blivit så mycket bekymmer i kölvattnet av sjukdomen...och jag vet inte vad jag ska göra riktigt för att vända trenden uppåt igen. Det värsta är att de flesta barn verkar få nån sorts biverkan av dessa otroligt starka mediciner de får för att bli friska. Så jag vet att vi inte är ensamma om det här och det finns alltid dom som har det värre, men även dom som har det bättre... Och då menar jag inte bara de som hamnat i barncancervärlden som vi, utan alla överlag. Många med oss har det kämpigt...fast på olika sätt.

Ibland önskar jag att jag skulle kunna förklara mer ingående hur vi har det, för att folk ska förstå. Men det är inte så lätt...vi håller en del för oss själva. Men fråga gärna om ni undrar, då svarar vi, jag lovar! Det värsta är ju när känslorna inte får utlopp ordentligt och rinner över och jag/vi blir irriterade/arga eller bryter ihop och gråter... Och mitt i detta finns en liten go kille som "proppas" med starka mediciner för att bli FRISK, för att inte få svåra infektioner, för att klara skoldarbetet, ibland mot värk, för att kunna sova och så vidare. Och som dessutom, precis som vi vuxna har mycket att bearbeta, efter allt som varit. För resan har varit lång och är ju inte slut än. Fy f-n säger jag bara. Så ska inte ett barn behöva ha det...(och inga vuxna heller för den delen). Inte underligt om han blir arg och säger eller gör sånt han inte menar ibland, eller har jättesvårt att sova. Tack och lov, är ju Anton som andra barn vad det gäller att leva i nuet, DET skulle jag behöva ta lärdom av.

Nu har vi några möten på gång, får se om vi blir något klokare då. Hoppas det! Och så hoppas jag känna mig lite bättre till mods när jag fått "spy ur" mig lite. Om man dessutom låter tiden ha sin gång, så lättar kanske problemen till viss del, börjar förstå det nu.