Anton trötter...

Ungefär så där ser det ut hos oss just nu, förutom att Anton inte har Simons rumpa som huvudkudde ;) Inte det lättaste att få fart på en trött och förkyld liten kille. Men idag ska vi till sjukhuset för provtagning på förmiddagen, så det är hög tid att vakna nu.

Det här är förresten inlägg nummer 200! Fattar inte att det blivit så många nu, jag som hade så svårt att komma igång och blogga. Men det är så typiskt mig, otroligt seg i starten, men sen ger jag mig in för saker med "liv och lust". Snart är det också 1 år sedan, jag började med skrivandet...

Blir nog till att ligga lite lågt med skolan nu, så vi inte förstör det vi börjat bygga upp. För framåt går det, om än i snigelfart. Troligtvis blir det ett möte...igen...för att se hur skolan kan hjälpa Anton på bästa sätt. Möten, möten, möten...Ibland blir jag lite trött på min egen röst, men det är nödvändigt att göra sig hörd, så det blir bäst för Anton. Tror också det är viktigt att det blir bra från "grunden", för att allt ska funka i framtiden. Blev ännu mer övertygad när jag träffade en kompis i fredags och hon pratade om sitt barns "skolupplevelser".

Nehej, det här duger inte, nu blir det operation väckning!

Söndag morgon.

Oj, vad dagarna går...Det har varit rätt mycket i veckan, kan ha med det att göra. Så skönt när det man har på agendan faktiskt blir av. Den där stiltjen jag kände i somras är i alla fall puts väck. Nu jobbar vi framåt, uppåt! (Det där lät ju väldigt positivt!)

Tyvärr är vi smått förkylda här hemma (alla utom Emma), så vi får väl se vad det blir utav det. Antons hosta låter inte riktigt ok, så jag hoppas det inte blir värre. Han behöver sina krafter ändå, hans ork är ju inte den bästa eftersom han äter så dåligt.

Igår var vi till Parken Zoo ett par timmar, jag, Roger, Emma och Anton. Där passade vi på att klappa orm!!! Jag är riktigt stolt över oss allihopa, fanns andra som inte vågade där. Och jag som var så rädd för ormar när jag var barn... Kan väl inte påstå att de är det trevligaste som finns. Men att klappa dom var inte ett dugg läskigt. Och så tänkte jag att vågade jag inte åka Ferrari på Mantorp, så ska jag banne mig nån gång våga göra nåt utöver det vanliga. Kan inte alltid vara så "mesig" och rädd för nya saker. Kanske kommer bildbevis sen, måste smöra för min kära dotter först. Det var hon som höll i kameran.

Måste förresten visa vad som kom med posten till Anton för ett tag sedan från fina Sara; en godis box med biobiljett och trisslott. Så snällt av henne, hon har det själv riktigt, riktigt kämpigt!

Vi hade planer på att gå på Toy Story 3 idag, men nu tror jag vi tar en lugn söndag så Anton får pigga på sig, är nog lite jobbigt att sitta och hosta på biografen. Det finns ju fler helger.

Tryggve.

Igår kom nallen Tryggve som jag beställt från Barncancerfonden hem till oss. Nu är min lilla samling på pigtittaren komplett; nallarna Tryggve och Herman (också från Barncancerfonden) och Tussen (Antons påhitt av namn) som jag fick när jag lämnade blod. Hjälp...vårat hem svämmar snart över av gosedjur...nej då, skojar bara... det känns så bra att göra något som gynnar forskningen för alla barncancersjukdomar!

Idag har varit en dag med ganska fullt upp, olika "möten" här och där och lite viktiga telefonsamtal, men det mesta har varit bra. Tyvärr blev det inget personalmöte, får väl satsa på nästa istället.

Tänk att det ändå är så skönt med vanliga rutiner. (I den vardagen vi har just nu.) Både Anton och jag mår bra av det. (Och vem gör inte det egentligen?!) Bara det att komma i säng skapligt är en seger, men är troligtvis sent för andra familjer ändå...Men i sinom tid blir det nog ännu bättre. Skynda långsamt hette det visst! Anton har kunnat sluta med sina sömntabletter och vi är så glada för det, tre tabletter mindre varje kväll för honom att ta! Toppen!

Jag börjar känna mig lite krasslig, hoppas det inte bryter ut. Äter "förebyggande" mot förkylning, så förhoppningsvis hjälper det. Jag har inte varit förkyld en gång sen Anton blev sjuk, det är ganska otroligt. Han verkar må bra i alla fall, men är lite trött, tror jag. Förresten vore det nästan konstigt om vi klarar oss helt ifrån smittor, halva Eskilstuna är förkylda eller har halsont verkar det som och nu träffar vi folk i en helt annan utsträckning än tidigare. Då hoppade jag högt bara nån hostade bredvid mig affären... Lite försiktiga vill vi ändå vara, men "åker vi på nåt" så gör vi.

Antons mamma:

Så har jag hetat många gånger på avdelning 95 A, men även här till en början. Sen en längre tid tillbaka har de sagt Camilla på dagvården istället för Antons mamma och det känns ju bra, även om jag kan förstå att det inte är så himla lätt för personalen. Och i Uppsala har dom ju såna mängder med barn, som cirkulerar. Men vid de tillfällen vi "dykt upp" på 95 A, när Anton inte skulle få behandling på den avdelningen, så känner de igen honom direkt och det är ju det absolut viktigaste!

Hur som helst, så blir det nån sorts relation mellan oss och personalen, man pratar om allt möjligt, känner till en del om deras barn och barnbarn osv. Och dom, tror jag, har nog till viss del lärt sig hur vi funkar känslomässigt, känner till vår familj och Anton känner sig mycket trygg med Kicki och Jennie. Och Jörgen (läkaren) också, men honom träffar vi inte lika ofta som sjuksköterskorna.

Igår var vi upp för en liten koll och stod och pratade om framtiden (skola, jobb och så). De frågade mig om jag har ett jobb att gå tillbaka till och det har jag ju. Jag kom då på att jobbcamilla vet dom ingenting om, jag har varit Antons mamma på "heltid" (i dubbel bemärkelse). Att Roger är målare har dom nog förstått, eftersom han dykt upp med jobbkläder emellanåt, bla. för akuta matleveranser i cortisonperioder, när vi varit på dagsbehandlingar.
Fast i journalen i Uppsala, har dom skrivit att jag är målare och Roger jobbar i hemvården, så där har vi "bytt arbete", ej att rekommendera i verkliga livet ;)

Hur som helst blir man lite avidentifierad, när man hamnar i sjukhusvärlden, men det gör mig inget, jag reflekterar endast över det. Det viktiga dom behöver veta/förstå om mig/Roger har dom ju snappat upp och det är det som räknas!

Imorgon ska jag bli lite jobbcamilla igen, ska försöka hinna iväg på personalmöte (eller vad det heter nu för tiden). Hoppas jag hinner, har lite andra saker gällande både Anton och mig själv inbokat också. Men personalmötet blir mitt första på över 1 1/2 år...

Bockarna Bruse.

Här Camilla (inte jag alltså), är en bild på bron med Bockarna Bruse. Hoppas du känner igen den?!

Anton och Roger är på väg över den "talande bron", men Roger syns knappt. Det var inte en av våra bättre bilder precis...

Sagostigen.

Rita Prick. Bilden är från hennes hemsida.

Hopp, hopp!
Mysig promenadstig.
Prinsen på väg till Törnrosa.
Hans och Greta. Och häxan i ugnen...
Denna stugan med Rödluvan och vargen minns jag bäst från när jag var barn.
Roger och Anton. (Det rosa slottet i bakgrunden är prinsessan på ärtens.)
Så här ser de små stugorna ut, som man tittar in i. Geten i sagan om arbetsbytet (?) står på taket.
Askungeprinsens slott.

Igår lyckades vi komma iväg till Sagostigen, för att titta på tant Prick/Rita Prick när hon uppträdde där med sin teaterföreställning Askungen. Hon är verkligen duktig och rolig, men det vet vi ju sen förut, när vi träffat henne på sjukhuset. Kul att se henne uppträda utanför lasarettets väggar!

För övrigt (tycker jag) är ju Sagostigen för lite mindre barn än Anton, men vi hade några mysiga timmar när vi strosade runt i det fina vädret. Han gillade studsmattorna/hoppborgen/klätterväggen mer än själva stigen. Medans jag gick där och upplevde barndomsminnen...

Upptagen fredag =)

Igår blev det en sån där upptagen dag, men jag gillar det (jag är lite "skadad", jag vet ;). Vi hade två olika möten inbokade, det ena är för privat, så det vill jag inte orda något om, men det var mycket givande. Men så var vi ju till dietisten och fick en hel del bra tips och råd och näringsdrycker/pulver, så nu hoppas vi att Anton ska öka i vikt! När vi var hos henne och skulle berätta om maten under en dag, så slog den där känslan mig igen (och även Roger, tror jag), hur det ovanliga kan bli vanligt för oss. Undra vad hon tänkte när vi småskrattade åt pasta och köttbullar sent på kvällen (flera dagar i veckan)?! Galna föräldrar eller...nej, jag tror faktiskt inte det, hon var väldigt proffsig och förstående, precis vad vi behöver, för det är riktigt jobbigt med maten. Men nu ska vi kämpa på med det!

Sen tog jag mig en sväng till jobbet, åh, vad roligt att träffa mina arbetskamrater! Hann prata om både ditt och datt. Vi är ju så många, så det är lite olika vilka jag träffar när jag är där och så ofta är jag inte dit heller. Vet att dom har haft det mycket jobbigt i gruppen av olika skäl, när jag varit borta, men nu kändes det i luften att det var bättre. Jag hoppas min känsla stämmer, för vi har varit en väldigt sammansvetsad grupp!

Sen blev det lite shopping och sen lasagne och efter det var vi helt slut och snart var även dagen slut!