Mitt i veckan.

Jag tycker så himla mycket om den här bilden, från sommaren 2003! Dom var så små alla tre, 12, 9 och 1 år. Kan ju lägga till att Emma inte gillar den riktigt, eftersom hon har en liten, liten putmage... ;) DET har hon inte nu. När jag tittar på den känns det som att allt var så rosenrött, så var det inte helt och hållet, men jämför man hur livet blivit, så längtar jag tillbaka...

Nåja, nu är det nu, men en mysig dag på Gröna Lund hade vi då. Nu är det väldigt sällan vi gör något alla fem tillsammans, en naturlig utveckling, antar jag.
------------------------------------------------------------------
Dagarna går, Anton är rätt trött. När han han själv säger att han inte orkar med att gå en stund till fritids, ringer självmant för att bli hämtad från kompisar och somnar när han lägger huvudet på kudden, då fattar man att han är "slut". Men hans värden är mycket bra (för att äta cellgifter) och de är nåt som under hela underhållsbehandlingen hållit sig ganska jämnt! *Peppar, peppar* Misstänker tyvärr att han hade ett migränanfall häromdagen, men jag hoppas verkligen att det var en tillfällighet. :(

I måndags när vi var på dagvården, träffade vi en mamma med sin lilla pojke på snart 3 år, som fått ALL (leukemi) i december. Fast jag vet att barn blir sjuka, är under behandling och så vidare, så tar det mig hårt varje gång. Varje barn är ett barn för mycket! Och känslan av att vi faktiskt kommit så här långt är inte helt fel, inte fel alls faktiskt! För även om vägen tillbaka är svår, så är cancern borta och Anton har hittills klarat den tuffa behandlingen riktigt bra. Så med all rätt, kan väl Anton få vara trött, kan jag tycka. Tror nog att många håller med mig om det.

Just nu leker han i alla fall med en kompis en stund och jag skulle behöva gå igenom lite papper. Roligt (läs: inte), den tar ju liksom aldrig slut pappershögen...