Tankar om vår tillvaro...

Har så mycket tankar jag behöver få ur mig, så var beredd på att det kan bli ett rörigt och långt inlägg.

Först och främst så ser Antons mage bra ut, helt otroligt vad kroppen läker och återhämtar sig bra. Lite ovanligt att se Anton, när han har tröja på sig, att det inte står ut nåt på hans lilla "magge" och självklart utan tröjan också. Tänker på vilka operationer och turer det varit omkring den...Pust säger jag bara...MEN den har varit oerhört bra också. När personalen i Uppsala förde den på tal, kunde varken Roger eller jag förstå varför den skulle vara nödvändig...(Förnekelse, tror jag så här i efterhand, från vår sida, vi ville ju att Anton skulle vara frisk.) Men hur skulle det ha varit utan? Fast hans kropp har haft svårt att acceptera den, det är ju ändå ett främmande föremål som suttit där. Nåja, nu är den delen avklarad! Ett delmål till att bocka av på listan.

I lördags läste jag om två personer som tyvärr inte klarat kampen mot cancer... Den ena en vuxen kvinna som haft bröstcancer med metastaser sedan fyra år tillbaka, vars blogg jag följt sen innan Anton blev sjuk. Den andra personen var en liten flicka på 6 1/2 år, vars blogg jag följt sedan i somras när lilla Lova blev sjuk i sin hjärntumör. Har sett flickan på 95 A i Uppsala någon gång också... Jag blir så ledsen och förbannad på den hemska sjukdomen, som tar och förstör så många människors liv. För oavsett om man är gammal eller ung, så är det ju massor med sörjande runtomkring också. Och sorgearbete tar tid...

Och i de familjer som den sjuke blir frisk, så KAN det förstöra och ställa till så mycket, för det är en kamp utan dess like...Nu blir ju faktiskt många, många friska. Sen min mamma blev sjuk i leukemi 1987, så har ju andelen som blir botade gått framåt otroligt mycket, man behandlar tydligen mycket längre nu, enligt en sjuksköterska jag pratat med och det gäller också (tror jag) Antons sjukdom, lymfom. Hans cancer var ju borta redan efter en månad, men han behandlas ändå 2 år efter det. Måste säga att det känns lugnande, men man får ju också ta med i beräkningen att inte allt fungerar som det ska i vardagen, han är trots allt allvarligt sjuk fortfarande.

Vi fick förresten svar på Antons ultraljud igår, han har lite vätska i både knäna, troligtvis av överansträngning...Synd bara att få såna besvär av att komma igång och leka som andra barn, men förvånad blir jag inte. Hela hans kropp har ju "vilat" i nästan ett år. Hoppas nu att besvären försvinner.

Finns så mycket andra sjukdomar och olyckor som "ställer till det" också. Igår träffade jag på kvinnan som min pappa var sambo med, när han dog och hon mår inte så bra av sin KOL och låg inlagd på sjukhuset för besvär som kommit i kölvattnet av hennes sjukdom. Hade inte sett henne på ca 10 månader och blev ledsen, när jag såg att hon inte såg så pigg ut. Men det kändes bra att träffat på henne och krama henne lite, det blir så sällan vi ses. Hoppas hon piggar på sig snart!

En gång i början av mitt bloggande fick jag en kommentar, i all välmening, att försöka att inte ta åt mig av så mycket annat,men det är så svårt för det är sån jag är. Men mitt största engagemang är självklart hos min familj, det är dit min energi går!

Men ibland undrar jag vad man gjort för ont för att hamna i det här. Tack och lov har vi INTE hamnat i det värsta som kan hända för en förälder, vill inte ens tänka på det... Men kampen för ett barn att gå igenom behandling för en livshotande sjukdom är så tung och kämpig, så det önskar man inte sin värsta fiende ens (om man nu har nån). Och trots att jag har många omkring mig och erbjudanden om att umgås med folk, så känner jag en ensamhet och det handlar inte om brist på vänner och familj (även om det känns som det minskat, tyvärr), men det är så mycket som man måste klara av själv...

Och vägen tillbaka är definitivt inte spikrak och det borde faktiskt framhävas mer, när man hamnar i vår sits. Det har jag hört fler som säger, bla. personal också.Vår värld har ju vänts upp och ner totalt. Men det börjar gå åt rätt håll, om bara den gnagande inre oron kunde hålla sig borta.

Men som jag skrivit förut; små små steg...Och det känns som att det ändå börjar ljusna. Jag blir lycklig av att se Anton, han finns här hos oss och att våra två andra barn är friska!