Dagarna rullar på. Idag har vi som vanligt varit på dagvården. Känns som det blev mycket bra "avhandlat". Anton fick träffa Jörgen och blev undersökt och vi diskuterade lite nya bekymmer som tillkommit, så nu känns det lite lugnare...för ett tag i alla fall...Den här oron som "äter upp mig inifrån" får jag nog leva med...Jag är åtminstone inte lika orolig på vissa andra plan längre och det får man väl se som en liten fördel. Men till priset av en gnagande oro, ja det vete sjutton.....
Vi träffade på Antons klasskamrat som också är sjuk på lasarettet. Det blev en vild fotbollsmatch mellan dom två i korridoren och lite doktorslek i sjukhusrummet. Så fina tillsammans...Skulle ha tagit en bild på Anton i doktorsrocken! Och jag och flickans mamma fick babbla av oss lite. Återigen kom jag att tänka på när jag ser dom, att ingen utifrån skulle nog gissa sig till vad de två har varit med om och vilka besvär de fortfarande har. Både skulle ju tex träffa läkaren av lite olika orsaker, efter en tuff kamp i fotboll. Men barn är fantastiska och dessutom när man är i "cancervärlden", kan det svänga SÅ snabbt. Det kan nog föräldrar till andra cancersjuka barn intyga.
Den där meningen känns inte bra att skriva "förälder till ett cancersjukt barn". Jag har fortfarande svårt att förlika mig med det, fast vi varit det i ett år nu...Men med små steg (myrsteg visserligen) framåt så blir våran vardag lite, lite mer som andras. Och hur länge man säger att han är cancersjuk vet jag inte heller, han har ju behandling för den fortfarande och är ju inte friskförklarad än! Jag kommer ihåg också första gången jag skulle skriva Antons sjukdom, lymfoblastlymfom, till försäkringskassan; det var ingen kul känsla. Man skulle hellre ha velat skriva förkylning eller nåt liknande, som jag gjort ett antal gånger tidigare när jag vabbat. Men, men...
Stackars Anton har börjat sova rätt illa. I går somnade han riktigt sent och vaknade vid 5, för att sen sova en halvtimma vid 8 igen. Så jag skulle gissa mig till att han somnar något tidigare ikväll. Märks på humöret om inte annat att han är trött. Kan inte förstå vad han vaknar av bara...Alltid är det nåt. Men annars funkar rätt så mycket bra ändå, så jag ska inte bara klaga.
Till exempel fyller våran lilla Kämpe 8 år om 11 dagar och det är något stort att glädjas över för oss! Och Anton längtar!!!
5 kommentarer:
Ja, visst är det svårt att säga/förstå...förälder till cancersjukt barn...Och när är man inte det längre? Min dotters behandling är ju avslutad...är jag bara förälder nu? Snart ett år sedan "värsta-dagen". Nu ska allt vara normalt igen...sägs det...
kram Åsa
Jag tror att man fortsätter vara det inom sig för alltid, även om sjukdomen är borta. Det präglar en som person.....
Och 1-årsdagen var kämpig, tycker jag. Ha det bra. Kram Camilla.
å vad jag känner igen det du skriver att inte kunna förlika sig med att vara förälder till ett cancersjukt barn. Jag klarade inte av att skriva orden cancer ens i början. Det var lite lättare att skriva att Louise hade Leukemi för det lät inte så hemskt. Jag tackar för besöket på min blogg! Jag vet inte hur mycket behandlingen din son får skiljer sig från den Louise fick men jag hoppas att ni gjort det värsta året nu. Det är 4 år sedan Louise avslutade sin behandling nu och ser jag tillbaka är det oron och ovissheten man tvingades leva med under så lång tid som satt de djupaste spåren. Jag önskar er alla lycka till med allt kram Pillan
För mig känns det fortfarande overkligt ibland att Anton har drabbats och hur är det då inte för er!!!
Tänk att han ska bli 8 år, vad tiden går fort!
Många kramar till er alla!
Med tiden kanske man kan acceptera/förstå det lättare, men jag vet inte... Jag vill inte!
Skicka en kommentar