Bulle i sängen är inte helt fel, tycker Anton. Men det har varit perioder som inte ens godsaker frestat honom.Konstig rubrik, jag vet, på inlägget, men det var vad Anton åt idag i skolan och DET är ett stort steg framåt. Maten är många turer kring överlag och det är ju svårt att sätta sig in i hur maten smakar för honom, av cellgifterna. Dessutom är det jobbigt för honom med alla barn och allt liv som är i matsalen. Men vi har valt, på råd från Uppsalaexperterna att inte göra det till ett jätteproblem, tids nog kommer matlusten och som man säger ; Det är inga barn i Sverige som svälter ihjäl. Han äter när han behöver och vi behöver välja våra kamper för att orka.
5 kommentarer:
Härligt! Tänk så "lite" det behövs för att värma ett mamma-hjärta. Ler för mej själv, för jag vet känslan precis.
kram
Hej Camilla! Tack för de uppmuntrande orden! Jag arbetar på en Dagverksamhet med inriktning mot demens. Trivs toppenbra. Jag tror också att "mattrubbel" ska man inte haka upp sig så mycket på, lätt att det blir en stor grej av det. Går igenom det nu med min ena grabb som äter en medicin mot koncentrationssvårigheter. Som mamma blir man glad av det lilla!!! Kram Anna
Vad glad jag blir att höra att han ätit! Det kommer att ordna sig, han är en liten kämpe!
Kram
Tänk vad glad man kan bli. Efter A:s cellgifter och tranpl tog det nog ett år innan maten fungerade helt och hållet. Han var ju liten så för oss handlade det om välling, välling och välling. Så fort han åt något annat än choklad, pingvinstänger och välling jublade vi. Förstår känslan precis! :-)
Håller tummarna för att det är en ny trend som startade igår!
Som mamma kan man bli så glad för det lilla. Mina krav i tillvaron har minskat...Och det verkar kanske, kanske som trenden håller i sig! Håll tummarna!
Skicka en kommentar