Att blogga.

Jag upptäckte det här med bloggande, för flera år sen, när min goda vän började med det. Intressant att läsa, men ibland kändes det som att smygläsa någons dagbok. Den känslan har försvunnit. Sen tänkte jag mycket på att börja blogga, när Anton blev sjuk, men kom aldrig till skott. Ångrar nu att jag inte gjorde det, hade varit ett bra sätt att förmedla sig till folk, när vi var i Uppsala tex. Och så är det svårt att få fram känslan, hur det riktigt var just då, när olika saker hände. Men bättre sent än aldrig... Har faktiskt bara fått positiva reaktioner, även från dom i min närhet som jag trodde skulle vara skeptiska. Och när någon säger, att nu har du skrivit lite för sällan, då blir jag extra peppad att göra ett inlägg. Från början bloggade jag enbart för att spara till Anton, men nu fyller det annan funktion för mig också.

Det är ett bra forum att komma i kontakt med andra människor, undrar jag något kan jag alltid ställa en fråga eller bara kommentera hos någon annan.

Ett tag efter jag började skriva, fick jag ett mail från en mamma, vars son (7 år) också fått lymfom och har likadan behandling som Anton. Så nu har vi mailat ett antal gånger och det känns så bra, för hon om någon förstår ju...Synd bara att det ska vara en sån hemsk orsak till att få kontakt.

Det är ju både positivt och negativt att kunna sätta sig in i andras liv, man gläds när det går bra för andra, men tyvärr går det inte ju alltid lika bra och då känns det ganska jobbigt... Följer en blogg , där pojken som är sjuk och hans familj, har det väldigt kämpigt nu och man kan ju inte hoppa över att läsa för det...man kan ju inte blunda för verkligheten som ändå finns där. När jag läser om deras hemska situation, så blir jag extra tacksam för det jag har och att Antons behandling funkat så otroligt bra och att den tagit bort hans tumör. Tänker också att vi (hela familjen) ska kämpa för att ha det bra tillsammans och inte bråka och tjata och verkligen försöka leva i nuet.

När Anton skulle sova passade jag på att hålla i hans goa lilla hand och kände hans värme stråla till min hand, då kände jag massor av kärlek och tacksamhet!!! Man måste kunna stanna till och hålla kvar den känslan...