Bra tisdag.

Fram för flera dagar som den här; Anton och jag var en stund i skolan och på fritids och han var helnöjd sen, fast väldigt slut. Men det gör ju ändå att man kan se ljusare på framtiden...

Och sen på kvällen knackade Antons klasskompis mamma och min arbetskamrat på och frågade om jag ville följa med på promenad, så det gjorde jag. Så skönt, det har blivit alldeles för lite av den varan senaste året och det märks på kläderna, tyvärr. Men det har ju inte varit så lätt, allra helst när vi tillbringat mycket stillasittande på sjukhus och kanske beställt sjukhusmat eller annan mat som inte är så nyttig plus att man "tröstätit" också. I Uppsala var det ofta framdukat nåt gott på kvällen och vem kunde låta bli? Inte jag och Roger i alla fall. När vi kom dit första gången i april, alldeles skräckslagna, så hade dom bakat, så det luktade så gott på hela avdelningen. Ett bra sätt att få familjer att känna sig mer som hemma (och så smakade det väldigt gott). Och lite hemma blev det, för när vi blev flyttade till avdelningen under så längtade vi tillbaka upp. Knäppt, kan tyckas...

Nu slirade jag bort från ämnet, men jag har också hunnit med att gå igenom papper idag som har med Antons sjukdomstid att göra, så det blir mera lättöverskådligt, om vi behöver få fram något. Känns så skönt, för tyvärr är inte alla dagar så här, så det är bäst att passa på.