Aldrig hade jag kunnat tro att man kunnat känna sån oro och vara så bekymrad som förälder. Även om jag varit mamma i halva mitt liv, så något liknande som det senaste året har jag aldrig varit med om. Igår kväll och natt var riktigt "mörka" då det är saker som rör dom andra barnen också som oroar oss (deras pappa och mig). Och allt har inte med Antons sjukdom att göra.
Idag känns det lite bättre, men inte helt ok. Men jag märker så tydligt på mig själv, hur uppåt jag blir när saker och ting funkar. Idag var vi till skolan en stund igen och det funkade bra och sedan lekte Anton med två klasskamrater. Den ena har inte varit här sen innan allt elände började och Anton riktigt levde upp, så kul!!! Så när barnen mår bra och tillvaron "funkar", så mår jag bra. Det i sig är inget ovanligt att känna som förälder, men skillnaden för mig, som jag mår nu, är så otroligt stor från att vara nere till att vara på topp i humöret och vice versa.
Innan det här hände var jag en ganska orolig hönsmamma (eller väldigt mycket om ni frågar min familj). Hur det kommer te sig när vi börjar leva mer som vanligt återstår att se, men jag ska försöka tänka om och inte oroa mig lika mycket för saker jag inte kan påverka. För det är mycket energi som går åt till sånt, men lätt att säga/skriva och sen att leva efter det är en annan sak. Jag har sparat en lapp som min mamma skrev ( jag tror inte hon har hittat på det själv), men det är kloka ord:
Oroa dig inte för vad som ska hända i morgon,
för hälften av det händer aldrig.
Den andra hälften händer vare sig du oroar dig eller inte.
1 kommentar:
Vad fint skrivet vännen. Jag känner verkligen igen den där oron. Jag vet att ni har MYCKET att kämpa med nu. Jag tänker på er varje dag. Hör av dig om jag kan göra något eller om du bara vill prata. Jag vill samtidigt passa på och tacka för all hjälp jag får och att ni hjälper och tänker på oss när ni har det så tufft själva. Det är sann vänskap!
Skicka en kommentar