Vilomåndag.

Idag tog vi en "baravaradag" eller rättare sagt, Anton fick en vilodag och jag har hunnit med lite vettigt också. Tyvärr började Antons dag med illamående, men fick illamåendetablett och har nu ätit en portion baconsås. I morgon har vi tandläkarbesök och så ska vi hälsa på Antons klasskompis en stund, så jag hoppas han mår bra då.

Måste bara berätta att Anton var så himla duktig, när vi var hos tandläkaren i fredags. Ett till steg åt rätt håll! Jag hoppas det ska gå lika bra imorgon. Han var även så duktig när vi var på en kontroll på barnavdelningen igår för att kolla upp hans högra pekfinger, som helt plötsligt svullnade och blev rött och ömt. Läkaren trodde att det var ett insektsbett, hellre det än att det var bakterier i det, som vi var bekymrade för. Idag ser det bättre ut. Skönt! (Men det kändes märkligt att vara där igen, Roger hade inte varit där sedan i november, så för honom kändes det nog extra konstigt. Anton och jag har ju hälsat på en kompis ett par gånger, sedan dess.) Var trevligt att träffa några ur personalen också och att dom var så "tjenis" med Anton fortfarande . Vi har ju ändå spenderat många timmar på barnavdelningen. Blev lite "tillbakatankar" ...igen... tror det är ofrånkomligt, men också lite bearbetning för både Roger och mig. Även om det är jobbigt att tänka tillbaka på allt som varit där, så är det skönt att kunna se på det i backspegeln i alla fall. Och hoppas att allt sånt ska förbli där!!!

Ordspråk.

Jag har hittat ett ordspråk som jag tyckte passade bra "ÄVEN DEN SOM GÅR SAKTA KOMMER FRAM". Har ju vid ett antal gånger detta året önskat att vägen åter till det vanliga livet, skulle gå snabbare. Men till slut ändå kommit fram till att det går inte att skynda på återhämtningen. Även personal och vänner har försökt få mig att "förstå" detta. Ett par av mina arbetskamrater har även sagt detta till mig och det känns ju lite extra bra, för det kanske kan vara svårt för de på jobbet att förstå att det tar sån tid för mig att börja arbeta igen. Det går inte att tänka sig hur det kan vara, att vara i cancervärlden. Men SAKTA MEN SÄKERT...är också ett bra uttryck! Tror risken för bakslag är mindre då...

Mentalt känns det som att jag börjat förbereda mig för att återgå till jobbet. Tanken känns verkligare nu, sen i hur stor utsträckning eller vilket datum det är dags vet jag inte. Ska ge mig på lite schemaläggning i veckan, tror kanske Anton och jag ska hälsa på på jobbet också. Det som bekymrar mig mest är ju när Anton ska orka gå hela dagar, men vi får se...Sen är ju inte min migrän i schack heller, men men, det är som det är med den, bara att acceptera. Tänk att man kan längta efter stressiga vardagar eller långtråkiga dagar...

Tillbaka till ordspråket, så passar det mig rätt bra i dubbel mening eftersom jag inte går snabbast av alla precis - skyller på mina korta ben ;) Men fram kommer jag alltid!

Alla problem kan inte torkas bort- men en trasa kan hjälpa till!

Dessa disktrasor från Wettex säljs just nu till förmån för Barncancerfonden. Finns i förpackningar med fyra i varje, i färgerna blått och vitt, med tryck av små barnhänder. 50 öre per förpackning går direkt till forskning.

Först när jag såg summan som skänktes till Barncancerfonden, så blev jag lite besviken. Men så tänkte jag, om alla köper flera paket (det har jag gjort), så blir det ju en stor summa till slut. Många bäckar små... Jag har haft svårt att hitta dom i Eskilstuna, men på ICA Maxi finns dom i alla fall. Så åk och köp!

(Bilden är från Barncancerfondens sida och även rubriken på inlägget.)

Peka finger.

På bilden är Anton inne på sin åttonde dag på sjukhus och vi har precis fått byta från Akademiska till Mälarsjukhuset, ser trots detta glad ut.

Konstig bild att sätta ut, tänker ni, men idag vill jag skicka lite tankar till Sara som ska få besked om vad de kan ge henne för ytterligare behandling för hennes svåra cancer. Och hon önskade lite hållna tummar och pekade fingrar, så här kommer ett från mig och Anton. Har några såna bilder på Anton, när han inte varit så glad åt alla sjukhusvistelser/behandlingar och då kan man väl få reagera så...Mitt pekade finger skickar jag i tanken åt dig, Sara! Skulle jag peka finger i verkligheten skulle omgivningen svimma av chock =) Hoppas allt går bra idag!

(Kan ju bara tillägga att då var jag inte speciellt glad åt alla pekade fingrar, men att peka finger åt all hemsk cancer är en annan sak...)

Kärlek.

Kaninerna=kärlek i fast form (var det någon klok person som sa.)
Att vi skaffade kaniner var ingen dum ide, vi kan sitta och bara njuta av dessa små söta varelser och fjanta oss när de gör ett roligt skutt eller ställer sig upp på bakbenen...Det trodde nog ingen av oss att vi skulle bli så begeistrade... Storebrorsan är väl inte lika road, men jag tror han tycker om dom ändå.

(För den som undrar, så vet vi att kaninerna inte ska vara inne, eftersom de är utekaniner. Men när det är varmare inne än ute, så är det kanske bara skönt för dom. I vinter blir det INTE några visiter inne!)

Har haft en mysig eftermiddag i Åkers Styckebruk idag, så roligt att det blev av. Nu smider vi lite mer planer, för att träffas. Kul! Kanske kommer några bilder sen...

Torsdag morgon.

En sovande Anton, som kramar Våfflan. (Bilden är från förra året.)

Sitter återigen och har en liten lugn stund för mig själv. Men snart är det dags för "operation väckning" på Anton, så han inte sover för länge. Träning inför skolan... Sen får jag väl väcka tidigare och tidigare för varje dag. Idag ska vi dessutom åka till Åkers Styckebruk och hälsa på Helen med sina tvillingar, Frida och Julia, ska bli så trevligt!!!

Det här med bloggande är en bra uppfinning. Åtminstone för mig. När jag skriver om något som är lite tungt om hjärtat, så känns det bättre när jag fått det nedskrivet.Jag minns att när jag nämnde för kuratorn att jag bloggar, så tyckte hon att det var bra. Sen att jag inte kan skriva om allt, är en annan sak. Hade det varit jag själv som är sjuk, hade jag kunnat skriva mer öppet, men jag vill ju inte att Anton ska bli ledsen på sin mamma.

Och så vill jag att Anton ska kunna gå tillbaka och läsa om hur det faktiskt har varit för honom och oss (min upplevelse förstås). Därför ångrar jag att jag inte började tidigare med skrivandet...

När min mamma var i 17, 18-årsåldern, så dog hennes adoptivmamma och jag vet absolut ingenting om hur hon upplevde det eller vad som hände, så synd...Vet knappt något om hur hennes mamma var. Där är jag och min syster helt olika mamma, vi har inga problem att prata känslor med varandra. Vad jag vill få fram är att jag tycker det är så viktigt att inte "lägga locket på". Fast egentligen tror jag att mamma ville förskona oss från att lyssna på tråkigheter... Tyvärr har nog mina barn fått gå i den "hårda skolan" på så vis, men jag tror inte det är fel heller. Barn är så kloka och förstår så mycket ändå annars.

Sen menar inte jag att det bästa är att skriva på nätet, men för mig är det terapi. Och era kommentarer är guld värda!

Nu dags för väckning! Häromdagen när jag väckte Anton och trodde att han var klarvaken och jag upptäckte att han somnat om, sa jag nåt i stil med "Nämen, har du somnat igen?" "Det var inte jag" svarade Anton. Nähä, vem var det då, tänkte jag, grannen kanske? Tyckte det var lite gulligt i alla fall =)

Ha en bra dag, det tänker jag försöka ha!

Onsdagsfunderingar.

Man kanske låta bli att vara så kaxig när man har en bra dag, för igår var det inte lika bra. Men tyvärr är ju livet så; upp och ner som en berg-och-dalbana, i alla fall för oss...Idag känns det bättre igen. Vi har till och med gjort lite skolarbete, var inte alls populärt till en början, men sen gick det bättre. Anton kan så mycket mer än vad han själv tror. Det som är svårt för mig när vi ska göra läxor, är ju att de lär sig på ett annat sätt nu än när jag lärde mig. Åtminstone i matten och det är det vi jobbar mest med, Anton och jag.

Jag hoppas så innerligt att det ska flyta på bättre i skolan, när den börjar igen. Och att han ska orka vara där mer regelbundet än förut. Dels för att vi ska få den där "normala" vardagen, som jag tjatar om, men först och främst för att Anton ska få ett liv som alla andra barn. Eller som de flesta ska jag säga, för det är ju många barn med Anton som har en kämpig tillvaro, tyvärr!

För det är ju faktiskt så att vi formas av våra upplevelser vi varit med om. Vad jag menar är att det därför vore så skönt att mera saker skulle flyta på bättre än vad de gör, istället för allt kämpigt Anton har eller behöver vara med om. Kamperna är av ett helt annan slag nu än förut, men kamp likväl. Och som i grund och botten kommer sig av cancersjukdomen/behandlingen. Jag vet att jag har blivit på ett visst vis av det jag varit med om, bland annat av att min föräldrar dog tidigt. Har hänt andra jobbiga saker också, men som gått mer obemärkt förbi. Kanske "märkts" mest av min mammas död, eftersom jag bara var 16 (snart 17) då. Det har varit riktigt jobbigt att förlora mamma så tidigt...Dessutom hade hon varit svårt sjuk en längre period innan, när jag samtidigt gick första året på gymnasiet. När pappa dog var jag 29 år, så då var jag i alla fall mer vuxen och hade fått Daniel och Emma, men det kom mera plötsligt och var jobbigt på sitt vis. Fast eftersom jag hade bildat familj, så var jag tvungen att försöka hålla mig uppe för deras skull. Men det tog också tid att förstå och sörja klart. Eller sörja klart vet jag inte, gör man det någonsin?! Man lär sig att leva med sorgen, känns bättre att säga.

Nu bleknar lite av det där, för att ha ett sjukt barn i en så pass allvarlig sjukdom som cancer, är en mardröm. Ett par gånger tidigare, vad gäller mina barn, har jag "misstänkt" svåra sjukdomar. När Daniel var i 8-årsåldern, så fick han fruktansvärd huvudvärk i attacker och kräktes och kräktes, sedan somnade han för att vara knappt väckbar och detta hände riktigt ofta. Det var ingen rolig väntan tills vi fick datortomografisvaret och allt såg bra ut. Han har ärvt min migrän och när det börjar kan det te sig så där...Och när Emma var 6 år, fick hon astma och den visade sig inte heller på "vanligt" vis, så väntan på svar på den lungröntgen var inte heller kul... Men med Anton blev det verklighet...

Nåja, nu är vi där vi är och måste försöka blicka framåt! Idag ska jag glädjas över att vi kommit igång med skoljobbet och att Anton "lyckades" komma upp tidigt idag. (Sen att det var irriterande insekter som väckte honom, det är en annan historia...) Men han kommer kanske somna i skapligare tid idag...hoppas jag...men vi får se.