Liten uppdatering.

Känns lite konstigt att sitta här och skriva igen... Det har varit skönt att ta en liten paus, men samtidigt har jag saknat det. Blir liksom en helt annan värld när man skriver inlägg och kommenterar, konstigt det där! Men när jag börjar jobba igen, så kommer inte tiden finnas på samma sätt, så kanske bäst att vänja sig. För i november börjar jag jobba igen (inte helt säkert hur mycket än, men till viss del i alla fall). Mycket konstig känsla kan jag tala om, men det känns jättebra! Fast jag har förstått att en hel del ändrats på 1 1/2 år... Trots detta känner jag mig redo, det funkar riktigt bra för Anton och då mår jag också bra! (För våra stora barn flyter livet också på bra (det jag kan se - en mamma vet ju kanske inte allt) och det gör mig också glad.

Har haft en riktig svacka ett tag, tyckt att livet har känts pest och gråtit för minsta lilla, men nu känns det lite bättre. Jag som höll mig uppe nåt så otroligt i början när Anton blev sjuk, fast det kanske är just därför; någon gång måste allt ut. I början tyckte vissa i personalen att jag verkade så himla sansad och utåt var jag verkligen det. (Fast inuti var det rätt mycket kaos ändå.) Full kontroll, jag blev inte nöjd med mindre. Blir trött bara av att tänka på det nu... Fast det är ju min personlighet. Många gånger har jag ställt frågor och personalen har sagt det var en intressant fråga och det har jag inte tänkt på, men återkommer med svar och i stort sett hela tiden har de återkommit med fakta. Bra va?! Det är ju så man vill att det ska vara.

Vad har vi pysslat med sen jag skrev sist då?! Firat Roger (fyllde 44, men enligt honom 23, hm...), firat kusinen, varit på sjukhuset ett par gånger. På lekterapin var det firande i förra veckan; fiskdamm (Anton fick en cd-skiva) från Min stora dag och tårta och så var Katrineholms-Kuriren där och Anton blev med på text och bild! Tyvärr var inte hela artikeln med på nätet, så jag kan inte länka till den. Och i måndags passade Anton på att spela fotboll med Åsa från lekterapin och fick sig även en match med en av läkarna vi träffat mycket. Det är inte varje dag man spelar fotboll med en läkare. Jag har skrivit det förut och skriver det igen, vad betydelsefullt det är med denna fantastiska personal. När man hamnar i den här gräsliga världen, så är det så viktigt. De gör ju faktiskt att det inte tar emot att besöka sjukhuset! (Beror väl i och för sig på vad man ska göra där, men jag tror ni förstår hur jag menar.)

Anton har dessutom varit hos frisören för första gången sen cancerdiagnosen, det är också stort! Klantigt av mig att glömma att fotografera...Nu är det inte massor klippt, Anton ville inte det och han får bestämma . Jag är bara glad att KUNNA känna på hans mysiga lockar i nacken! Frisören tyckte hans hår hade en helt annan kvalite nu, än innan han blev sjuk och det har verkligen blivit annorlunda.

Nu ska jag försöka att inte dröja riktigt länge med skrivandet till nästa gång!