Önskan för 2011!

Då är det sista dagen på detta året. 2009 och 2010 har definitivt INTE varit två av mina bästa år. Usch! Det bästa av dessa år var förra året i juni, när vi fick veta att Antons cancer var borta! Det ögonblicket var stort!

Förra året skrev jag som en sorts "årskrönika", det tänker jag inte göra i år. 2009 blev Anton sjuk och var under den tunga delen av cellgiftsbehandlingen stor del av året. 2010 har mest handlat om att kämpa sig tillbaka till en vardag, vilket varit lättare sagt än gjort... Ett riktigt berg-och-dalbaneliv. Men visst har vi haft härliga, bra stunder också i år. Vi har blivit lite bättre på att göra saker vi känner för, när måendet hos oss här hemma tillåter. För mycket handlar om hur dagsformen är.

Jag brukar aldrig ha några nyårslöften, men av 2011 önskar jag mig att Antons behandling avslutas som det är tänkt i juni och att Antons cancer håller sig långt, långt borta så han förblir frisk!!!

Härlig julafton!

Anton på julafton. Pokemon är bland det bästa som finns just nu, blev favoritjulklappen tror jag.

Full koncentration när Roger fixar pepparkakshus. (Som för övrigt fortfarande inte är riktigt klart, hmm...)
Julgranen som Daniel och Emma "överraskningsklätt" åt oss.

God fortsättning till er som läser! Tänk vad snabbt julen passerar... Men julafton blev så bra!Har aldrig stressat så lite till jul, som detta året och det känns skönt. (Visserligen skulle vi inte fira hemma, men mycket ska ju ordnas ändå.) Har liksom i "tanken" försökt att inte stressa upp mig, eftersom jag inte känner mig speciellt stresstålig för tillfället. Har åkt på en dunderförkylning också, men som verkar vara på väg bort nu i alla fall.

Det ovanliga med den här julaftonen, var att vi träffade alla våra familjemedlemmar under dagen (utom min systers sambo). Dessutom fick något som bekymrat mig länge, länge en ljusning och det värmer mitt hjärta...

Jag hoppas att ni som har Eskilstuna-Kuriren, läste reportaget om våra vänner Emil (som har leukemi) och Åsa med familj, som var med i tidningen på julafton. Reportaget skulle precis lika gärna ha varit skrivet om oss, för ungefär som deras liv ser ut, gör ju också vårat...Och fast vi lever mitt uppe i det, så blir det jobbigt att se det i pränt. Mycket fin och tänkvärd artikel!

Nu tror jag det är dags att försöka få fart på min familj, inte värt att vända på dygnet, det kommer en vardag snart igen!

Vår lördagskväll.

Mina killar i Taxinge i somras. Är man kille fortfarande när man är 44 förresten?! ;)

Sen Anton insjuknade så har vi tillbringat otroligt mycket tid tillsammans, allra mest Roger, Anton och jag. Och det är både på gott och ont...Nu har jag vant mig vid att Roger går till jobbet, men i perioder när jag mått riktigt uselt, så har det känts jobbigt också. Kan ju låta larvigt när jag är vuxen, men allt vändes ju upp och ner, när Anton blev sjuk, så man klamrar sig fast vid de tryggheter som man har.

Igår åkte Roger till akuten med ett skadat finger och det kändes jättekonstigt, att han inte var hemma sent på kvällen. Det har ju inget egentligen med det senaste året att göra, för vi har väldigt sällan varit ifrån varann just på nätterna överhuvudtaget. Och det var en liten kille härhemma som verkade tycka det kändes konstigt när inte pappa var hemma. Det jag tror mer var orsaken, var att Roger just var där han var...på akuten, där vi tillbringat många långa timmar.

Men det jag vill få fram med det jag skriver, är också att det är så mycket som förändrades för Anton och oss, vid hans insjuknande, så mycket får man "öva" upp på nytt. För att få ett vanligt (vad det nu är) liv. Och kapa navelsträngen lite bit för bit...

Nu ska vi försöka ha en bra fjärde advent!
---------------------------------------------------------------
Ps. Det gick bra med fingret, det verkade inte som något var av. Men ont har han och det ser inte helt ok ut. Men förhoppningsvis blir det bättre med lite antibiotika. Tur i oturen, för jag antar att det kunde slutat mycket sämre med en vinkelslip. Ds.

Prata, prata, prata...

Om man är en cancersjuk pojke, så kan det vara bra att ha en kompis som förstår en...(bild från förra året)

Jag blir så in i nordens trött på min egen röst ibland. Men för att göra sig hörd och få hjälp med våra bekymmer så måste jag. Och för att allt ska bli bra för Anton, så pratar jag vidare, om jag så ska tappa rösten... Fast ibland när jag säger nåt för tionde gången, så tänker jag: har jag sagt det till den personen tidigare?! Gillar inte att vara sån, men inte är det konstigt om man blir lite förvirrad... (En annan cancermamma skrattade igenkännande åt mig, när jag tappade tråden totalt när vi satt och pratade. =) Tur man har sina "medsystrar" i det här "eländet"!)

Nåja, nu tror jag att jag pratat med de personer som ska vara med på mötet i januari, så kanske jag kan släppa det...lite åtminstone. Idag har vi ett utvecklingssamtal och på måndag sjukhusbesök, så sen kanske man kan få en "fröjdefull jul", förutom alla våra små dagliga kamper...

Jag har kommit på nåt, som jag tycker skulle vara bra när man hamnar i den här världen. Nån sorts kontaktperson, som kommit igenom denna resan och som man kan vända sig till för att få råd och tips och stöttning. Fast å andra sidan, vet jag inte hur mottaglig man är i det första chockstadiet. (Är nog väldigt olika från person till person.) När Anton blev sjuk så blev vi presenterade för Emil och hans mamma och även för K och hans mamma, av personalen på lekterapin. Dessutom "haffade" Helen (Fridas mamma) mig i ett tidigt skede och det har varit väldigt värdefullt!

Det svåra är ju att problemen kring cancersjukdomar skiljer sig ofta väldigt mycket, men ändå...Vissa faser upplever ju alla, om än på olika vis. Kanske vore nåt för Barncancerföreningen, tyvärr finns det ingen aktiv sådan i Eskilstuna. Nåt att fundera vidare på...
--------------------------------------------------------------------
Jaha, nu har vi varit på utvecklingssamtalet och det gick väl ungefär som vi anat. Vill inte skriva så mycket mer, än att det är så skönt att Anton har en bra fröken och att vi kämpar åt samma håll. Dessutom kom vår stora son hem nu och hade lite glada nyheter, så nu känner jag mig mycket bättre till mods! Ska försöka hålla känslan kvar i helgen också!

Tidig torsdag.

Eller så himla tidigt är det inte egentligen, hade jag jobbat hade jag varit på väg till jobbet nu... Men just en morgon som idag, när jag vaknar utan migrän känns så skönt. För när jag vaknar med det, så tar det sån tid innan jag överhuvudtaget kommer igång. Och upp och få igång Anton måste jag i vilket fall som helst.

Glädjen och julstämningen vill inte riktigt infinna sig, men nu har vi kommit fram till hur vi ska fira på julafton. Blir lite annorlunda mot hur vi brukar göra, men jag tror det blir bra! Förhoppningsvis kommer vi träffa alla våra närmaste familjemedlemmar på julafton i år och det är ovanligt. Jag och Roger drömmer om att någon gång resa bort över jul, men än så länge verkar det inte gå hem hos våra barn. Men nån gång så...

Så skönt för Anton och Emma att det snart är helledigt, det har varit en tuff höst för dom båda (och oss) på olika vis. Anton verkar rätt trött nu, även om han nästan aldrig erkänner det, men det märks. (Han var ofta väldigt aktiv under den tunga cellgiftsbehandlingen också, så vad han är gjord av för "krut" kan man undra. Men det är nog en egenskap han kan dra nytta av i framtiden.)

Framtiden och imorgon...vilka härliga ord egentligen!

Sist i inlägget vill jag ge ett litet julklappstips: "Sjukhusmysteriet" i serien Lasse-Majas detektivbyrå. 3 kr per bok går till Barncancerfonden. Finns ute i handeln nu och på internetbutiker.

Dags att sätta fart på torsdagen nu!

Vardagshjältar!

Jennie tar prov på Anton. (Bilderna är från tidigare tillfällen.)
Kicki. Anton låtsas läsa operationsjournalen, för att slippa vara med på bild. =) Bilden vi tog på Jörgen (Antons läkare) förut hittar jag inte för tillfället, men han är ju också en väldigt viktig person för oss.
--------------------------------------------------------------------
Igår var det tydligen hjältegala på TV, det missade jag. Vi kollade på Böda sand och Hollywoodfruar, inte riktigt lika gripande ;) Fast det är skönt att se på såna program också...

Men apropå det här med hjältar, så vet min familj vilka våra hjältar är; personalen på dagvården! De sliter i det tysta och kämpar för att alla cancerbarnen (och givetvis barn med andra sjukdomar också) ska få en bra vård och ett fint bemötande och det gör dom med den äran.

Tänk vilken "värld" det fanns på sjukhuset som man inte hade en aning om...

Födelsedagstankar...

Har tyvärr ingen bild från Antons 7-årsdag, denna bilden är ett tag efter i Uppsala. På födelsedagen var vi på provtagning på vårt sjukhus. Men grattad blev han av personalen, härligt för Anton!

På 8-årsdagen! Anton sitter och tittar fascinerat på "fyrverkerier" i kladdkakan.
---------------------------------------------------------------
Det här skrev jag i maj i år:
---------------------------------------------------------------
Sitter utanför Antons klassrum och lyssnar när dom sjunger för Anton och hans klasskompis, eftersom dom fyllt 8 år. Vilken härlig känsla att han kan vara med sina klasskamrater och sin fröken (även om det bara är en kort stund per dag). Är så glad att han har en så bra och förstående lärare, hon har ett hjärta av guld. Och snälla klasskamrater, som inte tycker att det är nåt konstigt att Anton bara kommer ibland och aldrig något länge plus att han har mamma med (i skymundan dock). De ser mig nog som en inventarie på skolan, frågar mig om saker och ber om hjälp ibland. Barn tar saker så naturligt, för naturligt är det ju inte...Och för de andra barnen var det heller inte så konstigt att Anton tappade håret, satt i rullstol emellanåt och ändrade utseendet av kortisonet och så vidare.

Men tillbaka till grattissången; den här födelsedagen är så speciell! 7-årsdagen var det också, men då var vi så i chock fortfarande (den var knappt 4 veckor efter cancerdiagnosen). Men denna födelsedagen har jag känt sån tacksamhet och glädje, vår lilla Guldklimp finns här hos oss och det är Stort!
--------------------------------------------------------------------
Den känslan och vetskapen är det viktigaste av allt!!!