Tänkvärda ord och rosa moln.

De bästa och mest underbara sakerna i livet,
kan inte ses eller röras,
de skall kännas med hjärtat.

***************************************************************************************

Den här dikten stod på en liten tavla, som vi gav till Antons dagispersonal när han slutade där. Vi tyckte att de tagit hand om Anton så otroligt fint. Och vi har haft våra tre barn på flera olika förskolor, så vi har lite att "jämföra" med, fast det ska man inte göra egentligen. Hände lite olika saker under de åren han gick där (som inte hade med de andra barnen att göra) men som gjorde en hönsmamma ändå oroligare. Men vi kände ändå de alltid hade ett extra knä över, trots många barn och lite personal.

Trots allt så blir man ju inte lyckligare av pengar och dyra saker...MEN jag lever inte alltid efter det själv, det är ju ändå kul att handla grejor. Senast igår var Roger, jag och Emma och shoppade loss på IKEA och det är så kul att inreda hemmet. (En del har ju blivit lite eftersatt under vårat kaosår också.) Men i grund och botten är det viktigaste att vi har hälsan och har varandra och trivs med livet!!!

Apropå bilden längst upp, så gör den mig lite lycklig inombords. När jag var liten och var på bilsemester med min mamma och pappa, så minns jag att det en gång var så fina rosa himmel och jag måste ha tjatat om det, för jag minns också att de "retade" mig på skoj om roosa mooln ibland efter det. Ibland när jag står i vårat köksfönster och ser rosa moln i horisonten och det är så vackert, så känns det bra för en stund. Kanske är det tanken av hur det var när jag var barn, allt var så lätt då (vad jag minns) och mina föräldrar levde. Även om jag är vuxen nu så saknar jag dom mycket! Har nog mått sämre av det tidigare, men allt med Antons sjukdom och den kris vi i familjen hamnat i, gör att det bleknar lite.

Det här var tänkt att bli ett kort inlägg, men som vanligt blir det inte så...

Bilder.

Bild på Anton från igår med sin nya frisyr (nya håret), Det är så lent och gosigt att jag har svårt att låta bli och klappa på det.
Bild på Anton, Våfflan och mig under en cyto.behandling i oktober strax innan hans hår började rasa. Men Antons hårkvalitet hade redan tidigare ändrat sig, blivit strävare och lite glesare.
(Lite konstigt med Våfflan förresten, han ska alltid med, men oftast slutar det med att jag går runt med honom i famnen. Undrar om personalen på sjukhuset tror att det är jag som gillar gosedjur?!)

Att vistas mycket i vuxenvärlden...

Idag när jag hämtat läxa till Anton och berättade att jag tagit med svenska och räkning så säger han: Vadå, ska jag hjälpa er med det? Han trodde jag menade våra räkningar och jag menade förstås matematik. Ja, vad ska man säga...skratta eller gråta?!

Han konstaterade även idag att det är skönt när håret växt ut lite, sa själv att han tycker att han är snygg i längden/ frisyren som han har nu. Tycker jag med, men för mig är han ju lika fin i kort/långt hår eller kalt huvud. Trodde att jag skulle reagera mera när håret rasade, men han är ju Vår Anton för det! Anton själv brydde sig allra minst om det, av oss i familjen.

Annars är det inte den bästa dagen idag. Lite snuvigt, lite ont och lite argt. Men jag försöker tänka som så, att om vi tar två steg fram och ett steg bak, så når vi ju målet till slut i alla fall.

Proverna var ganska bra igår:
Neutrofila 2,4
Vita 3,6
Trombocyter 277
Blodvärde 127

Och CRP (sänkan) låg också bra, skönt. Nu ska vi försöka ha en lugn kväll, så Anton får vila sig lite.

Möten med nya människor.

Tänker på hur många olika personer vi träffat/lärt känna under det här året. Så många olika individer som lever olika liv, men som har hamnat i samma tråkiga sits som vi. Men när man träffas har man oftast så mycket att prata om, att det inte är tyst många minuter. För hur olika liv man än lever innan, så har man så mycket gemensamt pga. sjukdomen.

Tyvärr tänker man inte alltid på att ta telefonnr eller mailadress, så vissa funderar man ju mycket på hur de har det. Och dom vi träffade i Uppsala har ju ofta andra hemsjukhus än vi. Men även om man"tillhör" E-tuna, så kan det gå lång tid mellan man ses på dagvården och ibland blir det varje vecka. Och vi är ju inte där riktigt lika ofta längre heller.

Otroligt nog, har Anton en flicka i sin klass som är precis i slutet av sin behandling för leukemi och jag tror det är bra att de hamnat i samma klass. Alltid när Anton och jag kommer till skolan, så tror jag hon dras lite till oss för hon kommer alltid fram och pratar. Båda har ju varit med om något som inte de andra barnen kan föreställa sig, av förståeliga skäl...Mamman och jag har också mycket att prata om, när vi möts, så till helgen ska Anton och jag ev. hälsa på dom, ska bli trevligt.

En annan mamma med son, som vi lärde känna, när de och vi låg inne i påskas, träffade jag i dag när de var på läkarbesök för en annan av sina söner. Den sonen och Anton blev väldigt bra kompisar förra året, så de ville att vi skulle hälsa på dom något. Tyvärr bor de inte i E-tuna, men det finns ju bil. Pojken har inte cancer, men en annan besvärlig sjukdom. På bilden leker de tillsammans i sjukrummet på "lekis".

Slut på veckan.

En härlig sommarbild på Anton från augusti-2008.

Då var den här veckan till ända. Har inte varit några stora skillnader i våra aktiviteter. Tillvaron går både upp och ner, men det positiva överväger ändå. Att jag sen grubblar på allt möjligt är en annan historia.

Något som är riktigt roligt är att se är hur Anton förändrats vad gäller provtagning, sprutor och annat. Det är en ENORM skillnad på ett år. (Kan nog personalen hålla med om.) När Anton skulle få influensaspruta i onsdag sa han knappt nånting. Fick mycket beröm av Kicki och Åsa sen på "lekis" och mig också såklart. Och en liten present som belöning av Roger och mig.

Stor skillnad är det också på hur han är med Tant Prick (sjukhusclownen-som för övrigt är väldigt kul) , som vi träffade i fredags. Första gångerna för ca ett år sen var han ganska avvaktande. Nu går han iväg själv med henne och har bus för sig (skulle jag tro). Anton och hon blåste ner i stort sett hela lekterapin med klibbiga såpbubblor. (Tant Prick har nån sorts specialblandning, jag vet vad hon har i, men det får jag inte avslöja.)

Anton har varit väldigt pigg den här veckan, förutom huvudvärk sent på kvällen ibland och idag hade han precis på gränsen till feber, så dom får nog kolla upp honom lite extra på dagvården i morgon. Men för övrigt verkar han må bra.

Dodaj fixar.

Skrev lite i mitt förra inlägg om en familj, som har det otroligt tufft nu. Deras pojke har fått återfall i sin cancersjukdom och tyvärr kommer tumören att segra över honom. Nu vill hans mamma att hans insamling på barncancerfonden ska nå sitt mål, så att han hinner vara med om det. Det är väldigt enkelt, vi har gjort det flera gånger till olika insamlingar där och man kan skänka bla. 20,50 eller 100 kr och det är ju inga stora pengar och så går det ju till något bra. Eftersom jag inte är så teknisk, vet jag inte hur man länkar. Men gå in på "visa hela min profil" och klicka på "Annas anatomi" på bloggar jag följer så finns Annas länk till insamlingen där. Eller gå in på kommentarerna på mitt förra inlägg och klicka på "Anna", så hittar ni hennes blogg och insamling.

Att blogga.

Jag upptäckte det här med bloggande, för flera år sen, när min goda vän började med det. Intressant att läsa, men ibland kändes det som att smygläsa någons dagbok. Den känslan har försvunnit. Sen tänkte jag mycket på att börja blogga, när Anton blev sjuk, men kom aldrig till skott. Ångrar nu att jag inte gjorde det, hade varit ett bra sätt att förmedla sig till folk, när vi var i Uppsala tex. Och så är det svårt att få fram känslan, hur det riktigt var just då, när olika saker hände. Men bättre sent än aldrig... Har faktiskt bara fått positiva reaktioner, även från dom i min närhet som jag trodde skulle vara skeptiska. Och när någon säger, att nu har du skrivit lite för sällan, då blir jag extra peppad att göra ett inlägg. Från början bloggade jag enbart för att spara till Anton, men nu fyller det annan funktion för mig också.

Det är ett bra forum att komma i kontakt med andra människor, undrar jag något kan jag alltid ställa en fråga eller bara kommentera hos någon annan.

Ett tag efter jag började skriva, fick jag ett mail från en mamma, vars son (7 år) också fått lymfom och har likadan behandling som Anton. Så nu har vi mailat ett antal gånger och det känns så bra, för hon om någon förstår ju...Synd bara att det ska vara en sån hemsk orsak till att få kontakt.

Det är ju både positivt och negativt att kunna sätta sig in i andras liv, man gläds när det går bra för andra, men tyvärr går det inte ju alltid lika bra och då känns det ganska jobbigt... Följer en blogg , där pojken som är sjuk och hans familj, har det väldigt kämpigt nu och man kan ju inte hoppa över att läsa för det...man kan ju inte blunda för verkligheten som ändå finns där. När jag läser om deras hemska situation, så blir jag extra tacksam för det jag har och att Antons behandling funkat så otroligt bra och att den tagit bort hans tumör. Tänker också att vi (hela familjen) ska kämpa för att ha det bra tillsammans och inte bråka och tjata och verkligen försöka leva i nuet.

När Anton skulle sova passade jag på att hålla i hans goa lilla hand och kände hans värme stråla till min hand, då kände jag massor av kärlek och tacksamhet!!! Man måste kunna stanna till och hålla kvar den känslan...