Lördagstankar.

Emma har fotat en vattendroppe. Rogivande bild, eller hur?!

Kom på att jag "talar" mot mig i själv i mitt skrivande. Först skriver jag ett inlägg om att man inte alltid måste vara stark och positiv och i nästa skriver jag att jag vill skriva ett bra och positivt inlägg... Det är inte lätt att lära gamla hundar och sitta. ;) Men jag jobbar på det!

Veckan har gått snabbt men ändå inte... Vi har det fortfarande tufft på olika sätt och vis. Men vi har haft flera bra möten och samtal den senaste tiden, så man kan ju hoppas på en liten ljusning. Det mötet som kan ge mest, kommer vi inte ha förrän i januari och är tyvärr det som känns minst positivt, tyvärr... För att inte hänga ut någon, så skriver jag inte vad det handlar om. Men en person som ska vara med, har vi haft möte med tidigare och som inte gett det resultat vi önskat. Men hoppas kan man ju och vi har flera personer med, som är inne på vår linje.

Det är bara inte lätt att hålla sig stark, när man inte är det överhuvudtaget. Fast å andra sidan kanske det är bra att masken "krackelerar" ibland också. Men det är inte kul att må så här dåligt som jag gör nu. Och det skriver jag inte för att ni ska tycka synd om mig, utan mer för att det är bra för mig att skriva av mig. Och ja, jag har sökt hjälp och fått det också. Läkaren tyckte jag skulle försöka tänka lite mer på mig själv bland annat. Men hur lätt är det, att mina barn och Roger mår bra är det viktigaste för mig!!! Fast visst om jag gör saker som jag mår bra av, gynnar det säkert min familj. Men det är inte lätt, när jag just nu helst vill ligga kvar under täcket. Men självklart gör jag det jag måste!

Ikväll ska vi bort på middag till min goa syster, som fyllt år, det ska bli trevligt. Att ha en storasyster är inte så dumt. Eftersom jag var så ung när vår mamma gick bort, så har hon varit ett stort stöd för mig. Vi är väldigt olika till både utseende och ganska mycket till sättet med, men det finns ett band mellan oss som är starkare än mycket annat. Ibland går det evigheter mellan gångerna vi hörs, men krisar det så finns vi där för varann. Nu har det ju blivit så att det mest varit jag som behövt henne, sen Anton blev sjuk.

Just idag verkar Anton vara på ett strålande humör, hoppas dagen fortsätter i den andan. För hela familjen förstås, jag begär inte att det bara är han som ska vara på topp, eller rättare sagt kräver jag det inte alls. Nästa gång jag skriver ska jag skriva ner något, som jag skrev för ca ett halvår sedan och som jag sparat i min almanacka. Som blir en påminnelse att vara tacksam för att vi ändå står där vi gör idag...