Har tyvärr ingen bild från Antons 7-årsdag, denna bilden är ett tag efter i Uppsala. På födelsedagen var vi på provtagning på vårt sjukhus. Men grattad blev han av personalen, härligt för Anton!
På 8-årsdagen! Anton sitter och tittar fascinerat på "fyrverkerier" i kladdkakan.---------------------------------------------------------------
Det här skrev jag i maj i år:
---------------------------------------------------------------
Sitter utanför Antons klassrum och lyssnar när dom sjunger för Anton och hans klasskompis, eftersom dom fyllt 8 år. Vilken härlig känsla att han kan vara med sina klasskamrater och sin fröken (även om det bara är en kort stund per dag). Är så glad att han har en så bra och förstående lärare, hon har ett hjärta av guld. Och snälla klasskamrater, som inte tycker att det är nåt konstigt att Anton bara kommer ibland och aldrig något länge plus att han har mamma med (i skymundan dock). De ser mig nog som en inventarie på skolan, frågar mig om saker och ber om hjälp ibland. Barn tar saker så naturligt, för naturligt är det ju inte...Och för de andra barnen var det heller inte så konstigt att Anton tappade håret, satt i rullstol emellanåt och ändrade utseendet av kortisonet och så vidare.
Men tillbaka till grattissången; den här födelsedagen är så speciell! 7-årsdagen var det också, men då var vi så i chock fortfarande (den var knappt 4 veckor efter cancerdiagnosen). Men denna födelsedagen har jag känt sån tacksamhet och glädje, vår lilla Guldklimp finns här hos oss och det är Stort!
--------------------------------------------------------------------
Den känslan och vetskapen är det viktigaste av allt!!!
2 kommentarer:
Ja, visst är det det som är viktigast!
kram
Ja, verkligen!!!
Skicka en kommentar