Kaninerna har rest till Eskilstuna från Umeå!

Vad kan det vara.....
den efterlängtade och saknade kaninen (likadan förstås)...
Hugo och storebror Elvis!

Visst är dom söta!
Anton vid sovdags. Leendet säger allt, tycker jag!
Kaninerna provar Antons blå stol,som vi köpte från Barncancerfonden idag.

Det var en lycklig Anton, som fick paketet med kaninerna igår. Även om vi hade pratat om det många gånger, så blev det ju så verkligt nu. Elvis fick såklart sova med honom igår och ikväll också. Idag när vi var i Stockholm, så längtade Anton hem efter honom och tyckte att Elvis varit själv för länge hemma. Men vi vågade inte ta med honom till Stockholm, för den här kaninen får under inga omständigheter försvinna! Dels har ju Elvis betytt så mycket för honom sen februari förra året och nu med historien bakom hur han kunnat få en likadan, det går inte att ersätta med alla gosedjur i världen...

Till sjukhuset lär han nog få följa med, men den här kaninen, antar jag, har nog sjukhusvana sedan förut, sorgligt nog...

Tack snälla GUSTAV och ANNA! Jag vet bara inte hur vi ska kunna tacka och ersätta dig Anna, det här är det finaste någon gjort för oss!

Paket.

Idag har Anton fått en avi att han har fått ett paket, så det ska vi hämta!

Fortsättning följer.....

Ringa, ringa, ringa...

Ibland känns det som telefonluren växer fast i örat på mig. Det är så många man behöver kontakta om olika saker; vårdcentralen, jobbet, försäkringskassan, konsultsjuksköterskan osv. Vissa saker har jag dragit på och när man sen ringer och ens ärende låter motigt i andra änden, så känns det inte så kul. Men andra saker känns väldigt bra, tack Sofia! Sen är det ju andra saker som inte har med Anton att göra som man också måste fixa. Pust! Det är verkligen ett heltidsjobb att vara hemma med ett allvarligt sjukt barn. Fast jag ser det ju självklart inte som ett arbete...

Idag är Anton inte riktigt som vanligt lite hängig och lite förkyld, får nog bli en vilodag idag och samla kraft, för imorgon ska vi åka till STOCKHOLM!!! Och det vill vi inte missa!

Måndag och tisdag.

(Anton spelar tv-spel på "lekis" tidigare i vintras, samtidigt som han får dropp.)


Igår var en sån där bra dag igen. Blev lite stressig och jag är inte så stresstålig, men det överväger när dagen blev så positiv. Och idag var första dagen på en vecka, som jag vaknade utan migrän, härligt!

Som vanligt var vi till dagvården igår och lekterapin, provtagning, mysig fikastund och mycket prat. Och Anton lekte med Emil förstås! Pratade med de andra mammorna, men också bra samtal med Jörgen. Vissa saker funkar ju inte så bra än och det känns så bra att få diskutera kring detta i lugn och ro och känna att man har Antons läkare med oss i våra tankegångar . Alla är ju verkligen inne på samma linje, att det ska bli så bra som möjligt för Anton och att han ska känna sig trygg, när vi ska tillbaka till vårat gamla liv! Han (och vi) har ju varit med om en stor omvälvande händelse och kris, som inte är över än.

Igår var storasyster med också och pysslade, det var ju kul. Hon gjorde en fin sparbössa till sig själv och ett hjärta som jag fick (det är inte varje dag man får det). De andra barnen var inte ett dugg sugna på att pyssla, men jag tror inte hon led av att sitta själv och dona. Imponerad av lilla Frida som bara är 4 år och satt still och ritade och ritade...

På kvällen hade vi besök av kompisar som har en son i Antons ålder, det var jättetrevligt! Vi har inte träffats alla tillsammans på så länge av olika orsaker, men nu blev det av. Anton har längtat och längtat...Vi vuxna hade mycket att "avhandla" , pratade mycket om vårt år med Antons sjukdom, kändes så bra för de är inte rädda att prata lite "djupare" om det. Finns en del i vår omgivning, inte många men ändå, som gärna lägger locket på och några vänner har vi tom. tappat, tyvärr. Så hade vi mycket annat förstås att prata om som inte alls har med sjukdom att göra och det är också befriande.

Anton var så glad efteråt, vi var lite oroliga innan, för under förra året funkade det inte alltid så bra och igår skötte han sig som ett "mönsterbarn", tror jag i alla fall, jag var ju inte med barnen hela tiden.

Vi jobbar ju också på att Anton ska ta tabletter i munnen, istället för magen. Ibland går det bra och ibland går det inte alls. Ikväll var han så duktig och lyckades, efter några om-och-men att svälja Eusaprim tabletten som är större än cytostatikan. (Visserligen delade jag den, men då blev den sträv istället.) Skönt att det funkade, eftersom cytostatika och Eusaprim (mot infektioner) ska han ju ha ända till sommaren 2011 och hålet till sonden i magen, ser inte helt bra ut...igen, tyvärr! Så den behöver tas bort.

Tisdagen har flutit på bra, varit till kuratorn. Känns alltid lite motigt innan, men bra efteråt. Tar på krafterna att "vända" ut och in på sig lite, men nyttigt.

Historien om kaninen.

Historien om kaninen började för precis ett år sen i februari, när Anton låg inne på sjukhuset för sin skelettinfektion, som visade sig komma av att han hade cancer i höften, lymfom. Anton hittade en jättegullig kanin i sjukhuskiosken, som vi köpte. Anton döpte den till Elvis och blev SÅ förtjust i den.

När så Anton blev dålig på långfredagen, så följde Elvis med och blev inlagd tillsammans med Anton. En vecka senare fick vi ju veta att Anton hade cancer och skulle till Uppsala. Den dagen vi skulle till Akademiska sjukhuset första gången, så försvann kaninen troligtvis i villervallan...Personalen på barnavdelningen, lekterapin och även kompisen Emil blev inblandade i letandet, men Elvis var borta.

Vi har köpt flera nya gosedjur under resans gång och Våfflan har blivit populär, men det är kaninen som betytt mest, tror jag. Anton kommer ibland gråtandes till mig och säger att han saknar Elvis...Jag har ringt företaget som sålde den och de har slutat med den.

Men så fick jag se i Gustavs blogg (Annas son) att han hade en likadan fast ljusare, så jag skickade ett mail till Anna för att fråga var de köpt sin. För att kontakta affären själv hade jag tänkt, men tyvärr var det också ett tag sen de köpte sin. Då hade Gustav sagt till sin mamma att han skulle ha gett sin till Anton om det inte var för att den var så söt. Bara det att en 12-åring tänker och säger så, tycker jag är helt fantastiskt! (Och vi har aldrig träffats.)

Gustav och Anton har blivit drabbade av samma cancersort,men tyvärr hjälpte inte den behandlingen på Gustav, som det gjort för Anton. Så Gustav blev tvungen att få starkare cytostatika, strålning och benmärgstransplantation. Har följt Annas blogg ganska länge, tror att jag sökte på lymfom ganska snart efter vi fick Antons diagnos och varit förvånade över hur olika det kan bli (behandlingsmässigt), trots att de haft/har samma sjukdom.

Cirka 2 veckor efter mailet, blev Gustav dålig och det visade sig att tumören kommit tillbaka och att det inte fanns något mer att göra. Då hade Gustav sagt att hans syster Klara skulle få hans data och Anton kaninerna...Tyvärr gick Gustav bort på Alla hjärtans dag...

Nu idag såg jag att Anna har skickat kaninerna ifrån Umeå och på hennes blogg (Annas anatomi) ser jag att den ena kaninen är exakt en Elvis (fast Gustavs kanin heter Storebror).

Jag kan inte annat säga än att det här låter som en saga, men den är sann. En pojke förlorar sin älskade kanin och kommer att få en likadan som Elvis och en liten Hugo också(den ljusare kaninen heter så, precis som Gustavs lillebror) av en riktig Hjälte vid namn Gustav. Det hemska i denna historia är att den fina Hjälten tyvärr inte klarade kampen mot den gräsliga sjukdomen CANCER. Men vilken otroligt snäll kille! Först kändes tanken att ta emot kaninerna när Anna skrev till mig inte helt rätt, men vi känner oss otroligt hedrade av att få göra det och det var ju Gustavs vilja! Och en annan pojke vid namn Anton kommer bli så glad, men han tycker jättesynd om Gustav, som inte blev frisk...

KANINEN.

Ska senare skriva en jättefin och sorglig historia, som tyvärr är sann. Det tar lite tid att skriva ner den, men gå gärna in på http://annasanatomi.blogspot.com/2010/02/kaniner-pa-vag.html och läs så ska jag förklara sammanhanget senare.

Snö, nattpass och tigrar...

Foto på en tiger på Kolmården, när vi var där med Barncancerföreningen i sep-09.

Har nattpasset igen...skojar bara...vaknade och hade dundermigrän och nu kan jag inte sova. Stod i fönstret nyss och spanade på en bil, som hade jätteproblem att komma iväg på vår gata. Jobbigt, åker man iväg nu ska man troligtvis arbeta eller nåt och har säkert en tid att passa. Till slut kom han/hon iväg i alla fall. Börjar bli riktigt less på den här snön nu, men man kan ju heller inte göra så mycket åt det, vädret är ju som det är...Våran promenad till farmor och farfar har inte blivit av pga det, synd när Anton vill träna benen.

Nästa vecka har vi ganska mycket inplanerat, några besök på sjukhuset, träffa min syster och Rogers barndomskamrat med familj och så fyller ju storasyster 16 år. Ska även försöka hälsa på på fritids en stund, Anton och jag. Det blir också en omställning, Anton har ju inte gått på fritids på snart 11 månader...Skönt med mycket saker att göra, tiden går lite snabbare då, sen kan man inte vara säker på att allting blir av, beror på dagsformen.

Imorgon (måndag) blir det dagvården som vanligt. Hoppas vi träffar Antons nya kompisar med trevliga mammor där! Emma är pysselsugen och ska kanske följa med , bra för både henne och Anton att vara där tillsammans. Vi får se hur det blir.

Håller på och funderar på hur man skulle kunna göra något sen, när allting lugnat sig lite, för alla sjuka barn. Som det är nu, kämpar jag ju med att hålla "huvudet ovanför vattenytan", men lite längre fram...tänka/fundera kan jag ju i alla fall nu. Så synd att det inte finns någon lokal barncancerförening i E-tuna/Södermanland tex. Såg förresten i tidningen att Parken Zoo ska skänka 30 gosedjurstigrar till barnavdelningen på sjukhuset, nu när dom inte ska ha riktiga vita tigrar kvar i djurparken. Såna initiativ gillar jag!

Dags att försöka sova några timmar...