LYCKA!

Ett busfrö som inte ville vara med på bild. (Bilden är tagen i november.)

LYCKA ÄR: att stå i skymundan på skolgården och titta på Anton, när han leker med sina kompisar i snön.

Torsdag.

Kolasås, Anton och Ådi myser i sängen.

Dagen började lite tumultartat med diskussioner kring skolan (med Anton), storasyster på väg att bli sjuk och storebror kom hit och var "bekymrad" över andra saker (hade inte sovit en blund). Då kan man skatta sig lycklig att man "bara" har 3 barn och inte 8-10 st, som Familjen Annorlunda som visas på tv. Fast just då tänker man inte så. Konstigt att jag inte är helt gråhårig vid det här laget, som jag grubblar och oroar mig. Tur det finns hårfärg...

Nåväl, det löste upp sig och vi gjorde en liten deal med Anton, så nu blir det en stund skola imorgon istället. Det finns lite orsaker till att det går knöligt just nu, men jag vill inte gå in närmare på det.

Fortsättningen på dagen blev bättre, vi tog en liten runda till Strängnäs. Skönt att komma iväg, även om det inte alls var länge, men vi behövde det...

Dagens glädje: Anton föreslog att vi ska gå på promenad till farmor och farfar i helgen, för han vill träna upp benen. Härligt, tycker jag!

Dagens tråkighet: Emma är fortfarande dålig, hoppas det inte blir influensa av det. Alltid är nån i vår familj som är sjuk lagom till/eller på sportlovet. (Fast för oss känns det knappt att det är lov på gång, när det inte är jätteordning på tillvaron.)

Just nu ligger Anton bredvid mig i sängen och sover, med Våfflan, Simon, Kolasås och Ådi, några av gosedjuren som varit och är hans trygghet, tröst och kärlek under hans jobbiga "resa".

Gör som jag-köp en blå stol.

Barncancerfonden hade ju en manifestation i Stockholm i måndags, där de hade ställt upp 300 stolar på Sergels torg, som symboliserade alla barn som insjuknat i cancer och dom som tyvärr inte klarade kampen mot den vidriga sjukdomen förra året. Så på var fjärde stol brann ett ljus...På alla stolar satt en lapp med flicka eller pojke (inga namn), ålder och sjukdom. Dessa var gjorda grundat på riktig statistik, så en av stolarna var Antons, kan man säga...

Nu kan man köpa stolarna på barncancerfonden, kontakta dom per e-mail eller telefon, så det har jag gjort. Tyvärr fanns inte lapparna kvar, hade blivit förstörda av väder och vind. Så i nästa vecka ska vi till Stockholm och köpa stol, passade perfekt då vi redan innan tänkt att åka dit en dag. Göra något roligt; shoppa och åka till Kaknästornet (Antons passion för höga byggnader) och komma från tristessen en stund. Välgörenhet och nöje!

Dagsläget.

Dagarna "rullar" på, veckorna är sig ganska lika. Jag vill bara att det ska fungera lite mera smärtfritt, ta gräddfilen tillbaka till vardagslivet. Men vad trodde jag, livet ska inte vara speciellt lätt har jag förstått...Vet att jag låter gnällig, men jag kan inte hjälpa det. Jag tror att jag kan behöva hjälp att komma ur min onda cirkel och har börjat ta itu med det.

Hade i alla fall ett bra möte med rektor, fritidspersonal och skolsköterskan. Känns så bra att vi är inne på samma linje hur vi ska gå till väga med skolgången och skolträningen framöver. Och Roger och jag fick verkligen komma till tals och berätta hur vi känner och hur Anton mår och reagerar. När man får så bra gehör på vad man säger, så förstår jag att jag inte är konstig med alla mina funderingar! Sen att jag kanske blir ökänd för att vara mamman med många och omständiga frågor och tankar, det bryr jag mig faktiskt inte om. Ingen har i alla fall visat med en min att dom tycker det. Gäller både skolan och sjukhuset, men allra mest alla läkarna som fått en del kluriga frågor ibland. Men det dom inte kunnat svara på direkt har dom tagit reda på och återkommit med ett svar, för när jag grubblar på något om Antons sjukdom får jag ingen ro förrän jag försökt ta reda på ett svar eller information.

För att återgå till skolan, så hade även skolsyster lite bra ideer att komma med. Flickan i klassen med leukemi, har en kudde att ta till i skolbänken om hon blir trött. Ev. skulle de ordna en madrass att vila på i klassrummet. Så har ju skolsyster ett vilrum för barnen också. För det har också surrat i mitt huvud, hur ska han orka med, som det är nu så är han trött efter bara ett par timmars olika aktiviteter av skilda slag. Så snart ska Anton och jag dit på en liten kontroll, för att skapa kontakt. Jag tycker SJÄLVKLART det är tråkigt med flickan i klassen som är sjuk, men vad skönt att personalen är vana vid barn med cancer. Och flickan är alltid så fin mot Anton (och mig) när vi kommer till skolan, de förstår ju varandra till fullo. Men jag tycker det verkar som de andra barnen har lätt för acceptera det som är lite annorlunda och utanför ramarna också, trots att de är så små eller kanske just därför!

Vi ska försöka hitta på nåt lite extra kul att göra, så vi kan ha tankarna på nåt annat, åtminstone för ett tag...Men nu kämpar vi på med det här!

Tänd ett ljus!

Idag är det Internationella barncancerdagen. På olika håll i landet är det ljusmanifestationer för cancersjuka barn och deras familjer. Om ni, precis som vi, inte kan delta i något sådant, tänd gärna ett ljus hemma för alla drabbade barn.

Idag tänker jag extra på lilla J. som genomgår en stor operation.

Tänker också på Gustav som blev en ängel igår.

Barn och vuxna tänker ganska olika.

Dr. Jörgen.

Anton och jag hade en liten diskussion för ett tag sedan inför ett sjukhusbesök. Då sa Anton helt plötsligt: Hoppas vi träffar Jörgen, för han är bäst. (Jörgen är hans onkologläkare). Blev lite förvånad, han brukar inte uttala sig så om personalen, även om han tycker jättemycket om dom. Varför är han bäst? kan jag inte låta bli att fråga. Då svarar Anton: För han är lång och har tre döttrar som köper rosa strumpor till honom. Emil (kompisen från sjukhuset) och Anton kommenterade dessa en gång och då berättade Jörgen att hans döttrar tyckte att han hade tråkiga strumpor till dom vita kläderna på jobbet, därav dom färgglada.

Tycker det var lite charmigt av Anton att säga att han är bäst pga det och jag blir samtidigt så glad att han ser på Jörgen på det viset, för han har inte alltid varit så glad på dom som jobbar på sjukhuset.

Och så är det lite intressant med hur olika barn och vuxna tänker: Roger och jag tycker självklart att Jörgen (tillsammans med de andra läkarna) är bäst, eftersom de hjälpt till att rädda livet på vår Anton, för så är det ju faktiskt!

Mitt i natten...

Då hamnade jag vid datorn igen, kan inte sova och det är så tröttsamt. Nu var det i och för sig ett tag sen jag var vaken mitt i nätterna, istället har jag haft svårt att komma till ro på kvällarna. Ja, ja, aldrig får man vara nöjd. Tror även att jag fått magkatarr eller liknande, har känt det ett tag när jag druckit kaffe och igår fick jag ont vad jag än åt. Kan det inte räcka med huvudvärk och migrän? Huvudproblemen har jag väl lärt mig i stort sett att leva med, det hör liksom till Camilla och det är nog bäst att bara acceptera det.

Vårat tuffa år tar väl ut sin rätt, Roger har även han sina besvär och någonstans måste "det" väl komma ut...Undrar bara hur Anton egentligen mår, som varit med allt både psykiskt och fysiskt. Det är ju ändå han som fått/får alla starka mediciner och varit med om alla ingrepp. En läkare vi träffade, när Anton blev inlagd för magen förut, sa att det inte var så konstigt att han fick allergisk reaktion och förstoppning, det är ju ändå riktigt rävgift (liknelse) som han får i sig. Usch!

Får väl försöka trösta mig med att barn oftast har en fantastisk förmåga att klara av saker, de lever ju så i nuet!

Jag har ju min lilla terapi (bloggandet) att pyssla med när John Blund inte vill infinna sig. Det är faktiskt riktigt kul att göra det och jag mår bra av det, även om det inte alltid blir så glatt och upplyftande. Men jag kan ju heller inte göra mig till, blir ju inte så äkta då. Min tillvaro, just nu, ser ju ut så här...

Idag ska vi fira min svägerska som fyller år, Grattis om du läser det här! Ska bli trevligt, så jag hoppas att jag känner mig på alerten då.