Söndag.

Egentligen borde jag kanske inte skriva nu för jag känner mig slut, trött och ledsen. Har varit en jobbig dag idag, vill inte gå in närmare på vad det är, men förhoppningsvis blir det bättre nu...
Att vara en familj är inte alltid lätt, men att vara under stress och sjukdom gör det inte lättare.

Vi slapp inte sjukhus heller i helgen; igår och idag var vi och kollade blodvärdet. Låg runt 80 båda dagarna, så vi får väl se om det kanske blir blod imorgon. Anton har varit pigg, men varit lite yr och haft huvudvärk, som han aldrig har annars.

Har fått tid att lämna blod om ett tag, känns bra att kunna göra det. Var många år sen jag gjorde det, men tyckte det kändes rätt att ta tag i det nu. Anton ska följa med och kolla hur det går till, kan vara lite intressant för honom, som fått blod flera gånger i år.

Emma har börjar planera lite inför julen,tror jag. Kollar julprydnader, funderar över hur vi ska fira osv. Känns så avlägset, men det är trots allt advent nästa helg. I år ska jag försöka planera i tid, brukar vara ute i sista minuten... Vill ha en lugn jul utan stress ( och utan sjukhus dessutom). Jag hoppas det blir så, vi behöver det, hela familjen, efter vårt kämpiga år.

Sista sprutan!!!

Kicki ska ge sista cytostatikasprutan.

Fredagskul på dagvården.

Äntligen är den tyngsta delen gjord! Det blev en så bra avslutning på det hela för bla. träffade vi J och E samtidigt idag.( Som jag vet är lite av favoriter hos Anton, de är jämngamla med honom och som vi träffat i stort sett träffat från början.) Mycket trevliga mammor också, finns så mycket tankar att utbyta, när man sitter i samma båt...

Tant Prick med kompis (dr. zipp) tror jag, kom och showade och sjöng med barnen en lång stund, jättemysigt! För en stund glömmer man varför man egentligen är där, Anton var på toppenhumör och riktigt galopperade in till Kicki för behandling och provtagning. (Och att hon jobbade på en fredag var en bonus.)

Nu väntar blodprov 2 gånger i veckan, lite andra besök och lite skolträning. Viktigast av allt förstås, att värdena vänder och att Antons ork och krafter kommer tillbaka!

Tyvärr ringde dr. Dirk på kvällen och sa att Antons blodvärde var lågt, låg på 80. (Som är gränsen för att få blod.) Tänk vad det kan ändra sig på ett par dagar, var över 100 tidigare i veckan. I vilket fall ska vi vänta, Anton mår så pass bra just nu. Så kanske det blir blod på måndag. Vore skönt för honom att slippa sjukhus för ett par dagar.

Tisdag och onsdag.

Anton på uppvaket i tisdags.
På 17:de våningen i höghuset på sjukhuset.
Och gissa vem som är med, som vanligt?

Sprutorna de senaste dagarna har gått jättebra. Inga protester, både Anton och jag känner oss lugnare nu, tror jag. Snart kan vi börja blicka framåt och hoppas på att allt ska bli bättre; även om vägen till ett "normalt" liv kanske inte är helt spikrak och kommer säkert ta tid. Men att snart ha klarat av den tyngsta delen känns så bra! Och att ha orkat på nåt konstigt vis.

Idag träffade vi på K från Katrineholm , som har haft skelettcancer och tumör i lungan som nu är borta. Var så roligt att träffa honom och hans mamma och att det gått så bra för K! Han var det första barnet vi träffade, med cancer, efter vi fått vårat cancerbesked. Fascinerande vad barn kan funka bra ihop, trots att det är ålderskillnad; K är 11 år, några av de andra barnen vi träffar är flera år yngre och några är ganska jämngamla med Anton. Barn är otroliga!

Som en liten kommentar till de två nedre fotona, så gillar Anton att åka högst upp på sjukhuset, så jag passade på att fota när han satt på fönsterbrädet.(Obs,fönstren går inte att öppna.) Det är ingen dålig utsikt där uppifrån.

Sista sövningen avklarad!

Hoppas, hoppas, hoppas att det blir sista sövningen för behandlingens del!!! Troligtvis blir det benmärgsprov sommaren 2011 och borttagande av port-a-cathen 2013, men det är långt fram, tack och lov!

Det var jättejobbigt med narkosen för Anton och även dagen innan; det var ett väldans ståhej och sedan var han (och vi) alldeles utmattade. Men vi kan aldrig sätta oss in i hur han känner...

Även fast han bara fick ca hälften lugnande igår, så sov han lika djupt och ännu längre denna gången. Sen på kvällen var det en lugn och harmonisk kille vi hade hemma. Känns som en stor sten lättat från oss nu. Nån sorts delmål är gjort. Om en stund ska vi till dagvården, för att Anton ska få Cytosarspruta och kanske äta lite potatisgratäng i sjukhusfiket, det är Antons favorit för tillfället.

Lite bilder.

En glad Anton (och Våfflan är med förstås.)
Sjukhusclowner i Uppsala.
Anton och dr. PömmFritz
Anton och tant Prick.
Roger och Anton leker flugor i bollhavet på
lekterapin i Uppsala.

Svininfluensa och clowner.

Så har ytterligare ett par dagar gått, med behandling varje dag. Det har gått riktigt bra, förutom svettningar och lite illamående. Själva sjukhusbesöken har gått som på räls, skönt! När vi kom till barnavd. igår så var dörrarna stängda, lappar om besöksförbud och att man måste ha id-kort för att komma in. Städerskan hade ett rejält munsskydd på sig och sjukhusclownen var noga med att sprita händerna. Börjar kännas mer verkligt med svininfluensan nu. Usch! Anton är den enda av oss som är vaccinerad än så länge, men snart så är det dags för oss andra. Konstigt bara att Roger,Daniel och Emma inte blivit kallade tidigare, då dom har astma.

Sjukhusskolan har vi också hunnit med, tyvärr funkar det inte så bra just nu: Anton verkar ha så mycket annat att fundera på och har jobbigt med behandling och sånt. Så nu får han ett litet "extralov" och så ska Ann(sjukhusläraren) försöka ordna att någon från skolan, (som Anton känner) kommer hem ibland, för att Anton ska få lite kontakt med den vanliga skolan. Det tror jag blir bra!
Anton kan tydligen redan det mesta som man ska lära sig i ettan (enligt Ann) och det är ju också en lättnad. Ett bekymmer mindre i vårt kaos. Det Anton behöver är ju i såfall "skolträning".

Apropå sjukhusclownen jag skrev om så har det varit ett kul inslag i det tråkiga. I Uppsala är de 5 st olika och här i Eskilstuna har vi Tant Prick, jätteroliga även för föräldrar. De läser även av snabbt, när det inte är läge att komma in och skoja. Har en bild på Anton som visar hur glad han blir, när clownerna kommer. (Tur ingen fotade Roger och mig, storskrattandes.) Måste bara få hjälp av de stora barnen eller Roger, att lägga in dom, är inte så bra på det själv. (Får ju skämmas, men ska försöka lära mig.) Är som vanligt lite trög i starten, när det gäller nya saker. Förvånad att jag kan blogga själv utan hjälp!