Även om det ännu är ett tag kvar tills Antons behandling är slut, så känns det som att jag inom mig börjar "trappa ner". Svårt att förklara känslan...Men det känns motigare än förut att åka till sjukhuset, även om det är fantastiskt go och fin personal vi träffar. Känner mig bara så trött, så trött och jag tycker Anton också verkar det emellanåt. Fast att han ska erkänna det går ju inte ;) Men som mamma märker jag det ändå...
Dessutom har vi bytt Antons provdag till torsdagar och då tänkte jag att det inte är så många bekanta på "lekis" idag. Men vi hade "tur" att Emil och Åsa var där och så hann vi byta några ord med mamman till den lilla pojken som blev sjuk i december. Och om ett litet tag, så kommer troligtvis lekterapin ha stängt en period, för sin flytt ner till bottenvåningen och ligga bredvid utegården. Ska bli intressant att se hur det blir!
Jag hade också tur (usch, det där låter knasigt) att träffa på min vän på sjukhuset, som ligger inlagd för åttonde (!) veckan i rad. Så härligt att få krama om henne, men jag hoppas att jag nästa gång ska få krama om henne på hemmaplan istället. För åtta veckor på sjukhus låter riktigt kämpigt!
Och här hemma fortsätter sjukstugan, Roger ligger däckad med feber och förkylning. Jag SKA klara mig från det, det säger jag å det bestämdaste. Och hoppas detsamma för Daniel och Emma, för när Emma får feber, då blir hon riktigt dålig!!!
Hur som, har denna veckan gått snabbt och snart är det helg igen, visst är det konstigt ändå?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar