Inlägg nummer 400 och kanske ett avslut.

Det känns inte riktigt lika viktigt för mig att skriva längre. Även om jag haft en period där jag varit under isen igen, så har jag kämpat på för att komma igenom det. Tyvärr blir mitt jobb lidande och det känns inte alls bra. För jag trivs så bra på mitt jobb, men när kroppen säger ifrån är det bara att "lyda". Nog om det.

Anton har genomgått en röntgen igen; med positivt resultat-ingen cancer!  Men själva nålsättandet/sövningen inför röntgen var riktigt, riktigt kämpigt. Det gör så ont i mig. Fruktansvärt att se sitt barn få sån ångest och att behöva tvångshålla honom. Men vi kan ju heller inte hoppa över den. Fast till nästa gång har personalen planer på (både från dagvården och BUP) hur vi ska göra för att det inte ska bli en sån hemsk upplevelse för Anton. För senast var det jobbigare än på flera år... (Vilken konstig känsla att skriva så; på flera år. Tänk att det snart gått 4 år sen allt började.)

Skolan funkar ganska bra. Det flyter inte på som det gör för många andra barn, men med den tillvaron vi har nu, så är det ok. Anton har fått tillbaka sin fantastiska lärare han hade när han var sjuk och det tror jag kommer bli bra. Men vi för en stor daglig kamp hemma om skoldelen (och även andra måsten) och det tar på krafterna. Men man får ta en dag i taget.

På kursen jag går har vi bland annat lärt oss om kriser och att de kan vara utvecklande. Att man kommer ur krisen med en annan visdom. Ärligt talat vet jag inte om jag kommit ur krisen än. Jag höll mig uppe i början på ett sätt som jag idag inte riktigt förstår själv. Troligtvis är det därför jag inte känner mig helt lugn och harmonisk i mitt inre än. (Frågan är om man någonsin kan känna sig helt lugn?!) I alla fall kom reaktionen på allt som är/har varit med fördröjning kan man säga. Men vad det gäller andra ("sämre") sidor som jag haft, så har jag ändrat mig till viss del. Och det kan vara en styrka, men det är inte värt det till det här priset. Men visst kan man lära sig nåt av kriser.

Anton har ändrat sig väldigt mycket efter cancersjukdomen och mest troligt har vi nog det hela familjen. Vår tidräkning är numera tiden före och efter Anton blev sjuk. Och det är tydligen inte heller helt ovanligt. Jag kan önska att jag uppskattade tiden före mera. Men, men, människan funkar ju inte så.

Genom att gå igenom nåt sånt här som vi gjort, så lär man sig vilka som är de viktiga människorna i ens liv. Och det är både på gott och ont. Vissa personer blir man alldeles varm i hjärtat av och tyvärr finns det dom (inte många, men ändå) som visat sin "rätta" sida och som man helst inte ödslar speciellt mycket energi på. Utan min man och min syster vet jag inte hur jag skulle klarat detta. Och givetvis mina älskade barn.

Varför skriver jag då KANSKE ett avslut?! Jag känner att bloggen gjort sitt nu. Om något särskilt skulle ske, gällande Antons cancer så återkommer jag nog. Men därför hoppas jag att livet fortsätter ha sin"gilla gång". Och att år läggs till år och att Anton inte längre har mer risk än någon annan att få cancer.

Skänk gärna tanke och en peng till nån av barncancerfondens eller cancerfondens insamlingar eller gör som jag precis gjort; bli månadsgivare hos BCF. Eller handla en julklapp i deras webbutik. Finns hur mycket som helst man kan göra. Många bäckar små...

För en sak tror jag vi alla är överens om; cancer är en fruktansvärd sjukdom, som tyvärr alltför många insjuknar i eller blir indirekt drabbade som anhöriga!

Och denna bilden hoppas jag är ett minne blott...

Tack och hej!

Fokusera, fokusera...

...på det som är bra. Det är vad jag måste göra.

Den här veckan har inte varit lika bra som den förra, av olika orsaker... Då måste jag stålsätta mig för att uppskatta det som funkar bra. För det är ju så mycket som "gått framåt" mycket.

Och som våra liv var innan Anton fick sin cancerdiagnos, så blir det troligtvis inte igen (för då borde det ha rullat på i gamla fotspår "redan" nu. Jag kan låta bitter, men att hamna i det som vi varit i, i snart 3 1/2 har märkt oss i familjen på olika sätt (och mest negativa då). Ska inte sticka under stol med att det lärt mig positiva saker också; är till exempel inte alls lika orolig inför vissa saker längre och att jag har en styrka att plocka fram vid behov. MEN det är inte värt priset för att lära sig det! Att se sitt barn behöva lida så...

Vad jag menar är, att många som varit med om egen svår sjukdom, kan säga att de inte skulle vilja vara utan den och det är deras åsikt...Det kan inte jag uttala mig om. Men att vara anhörig (som både mamma och dotter till en cancersjuk person), det är fruktansvärt och kunde jag, skulle jag sudda ut alla de här åren, men det är ju en utopi.

Det känns att det börjar närma sig röntgen igen, visserligen cirka en månad kvar, men rätt snart lär kallelsen dimpa ner. Känns i magen också, de där fjärilarna börjar röra på sig så smått... Så drygt en månad har vi kunnat pusta ut ungefär, orättvist kort tid kan jag tycka.

Jag hoppas verkligen allt ser bra ut framåt maj nästa år, ingen vätska och ingen ärrvävnad på platser där det inte brukar vara det. Så att röntgenundersökningarna kanske kan ske med längre intervaller emellan och att Antons port-a-cath kan plockas bort. Anton har börjat längta efter att få bort den och det kan jag förstå, han är så rädd att få ett slag eller en boll där till exempel. (Killar i den åldern är ju inte alltid så försiktiga...) Men när han frågar mig om den ska bort, kan jag ju inte lova nåt.

Märks att det snurrar i huvudet på mig va?! (Och så är ju även tankarna hos vår nära familjemedlem, som fortfarande är inlagd på intensiven...)

Men vi får fokusera på att både hon och Anton finns kvar hos oss, det är ju det viktigaste! (Resten av "problemen" får vi/dom "jobba" på...)

Idag blir det ett liitet lugnt firande av en sjuk Roger som fyller 46! (Men om man frågar honom så är det 25+ ;)

Positivt möte.

Var på skolmöte idag (för femtielfte gången känns det som). Men det var ett väldigt bra möte. Vill inte gå in på varför vi hade det, men det vi trodde var ett jätteproblem, upplevs inte riktigt så av lärarna.

Och Anton var så duktig! (Har man myror i brallan, så är ett "tråkigt" möte inte lätt att sitta på.) *Stolt mamma!*

Så just nu känns DE problemen lite lättare.

"Inre stress"

Kan man få önska sig ett liv med lite mindre oro, tack?! Ska inte påstå att mitt liv är jobbigare än andras, för så är det inte. Men från det (eller några månader efter) jag och Roger träffades, har det hänt ett flertal jobbiga tråkiga händelser. Visst, det har inte varit hela tiden, men en del saker som händer, tar ju längre tid att återhämta sig ifrån.

Men jag undrar ibland hur mycket den inre stressen och oron påverkar en och hur "skadligt" det är?!

Och hur får man bort "katastroftänket"?! Det är svårt när det sker saker med jämna mellanrum som skakar om ens tillvaro. (Innan min mamma blev sjuk -87, så var jag inte så här.) Oroar mig visserligen inte lika mycket för småsaker längre och det är ju bra, men jag orkar inte med de där fjärilarna i magen, som aldrig försvinner. (Och inte får en chans att försvinna heller, känns det som.)

Suck... men, men, det är bara att kämpa vidare.

Leva i nuet.

De sista dagarna har gjort att jag tänker ännu mer på att jag/vi måste leva nu och inte sedan. För livet kan snabbt förändras...

Någon i vår närhet blev hastigt svårt sjuk under den gångna helgen. Vill inte skriva mer än så, för personen kanske inte vill att jag lämnar ut henne.

Jag är så glad att det nu verkar gå åt rätt håll och hoppas så innerligt att hon får vara med oss många, många år till.

 

Lymfom-fakta.

Lite mer lugnande.

Idag ringde Antons läkare igen... och jag höll på att få hjärtsnörp... Inte vanligt att de ringer efter en vecka igen, efter att vi fått röntgensvar. Men det var bra "nyheter"; Uppsala-läkarna har kontaktat en onkolog som är "lymfom-expert". Hon hade sagt, att det är inte helt ovanligt att de ser vätska/ödem som visar sig efter cellgiftsbehandling för lymfom. Det är alltså fler barn ändå, som råkat ut för detta. Hur som helst, blir det fortsatta röntgenundersökningar var tredje månad ett tag till.

Så nu ska vi försöka andas ut... men det känns bättre av detta besked i alla fall.
---------------------------------------
Finns andra saker som "strulat" denna veckan. Men där jag tidigare tagit mycket ansvar (fast det inte varit mitt egentligen), känner jag nu att jag ORKAR inte. Så de ansvariga får försöka komma på en lösning.

Apropå detta, så läste vi om Barnkonventionen på min utbildning igår. Kan ju bara säga att det fanns punkter som jag vet av egen erfarenhet INTE följs, tyvärr.

Men jag känner mig så himla nöjd över att jag valde att tacka ja till denna utbildningen, så bra stämning och fantastiska lärare. Nåt som jag gör bara för mig (fast det har med jobbet att göra i det stora hela visserligen).
Ett riktigt lyft (Omvårdnadslyftet)!  ;)

Nu ska jag njuta av min lediga dag! =)