måndag 26 november 2012

Inlägg nummer 400 och kanske ett avslut.

Det känns inte riktigt lika viktigt för mig att skriva längre. Även om jag haft en period där jag varit under isen igen, så har jag kämpat på för att komma igenom det. Tyvärr blir mitt jobb lidande och det känns inte alls bra. För jag trivs så bra på mitt jobb, men när kroppen säger ifrån är det bara att "lyda". Nog om det.

Anton har genomgått en röntgen igen; med positivt resultat-ingen cancer!  Men själva nålsättandet/sövningen inför röntgen var riktigt, riktigt kämpigt. Det gör så ont i mig. Fruktansvärt att se sitt barn få sån ångest och att behöva tvångshålla honom. Men vi kan ju heller inte hoppa över den. Fast till nästa gång har personalen planer på (både från dagvården och BUP) hur vi ska göra för att det inte ska bli en sån hemsk upplevelse för Anton. För senast var det jobbigare än på flera år... (Vilken konstig känsla att skriva så; på flera år. Tänk att det snart gått 4 år sen allt började.)

Skolan funkar ganska bra. Det flyter inte på som det gör för många andra barn, men med den tillvaron vi har nu, så är det ok. Anton har fått tillbaka sin fantastiska lärare han hade när han var sjuk och det tror jag kommer bli bra. Men vi för en stor daglig kamp hemma om skoldelen (och även andra måsten) och det tar på krafterna. Men man får ta en dag i taget.

På kursen jag går har vi bland annat lärt oss om kriser och att de kan vara utvecklande. Att man kommer ur krisen med en annan visdom. Ärligt talat vet jag inte om jag kommit ur krisen än. Jag höll mig uppe i början på ett sätt som jag idag inte riktigt förstår själv. Troligtvis är det därför jag inte känner mig helt lugn och harmonisk i mitt inre än. (Frågan är om man någonsin kan känna sig helt lugn?!) I alla fall kom reaktionen på allt som är/har varit med fördröjning kan man säga. Men vad det gäller andra ("sämre") sidor som jag haft, så har jag ändrat mig till viss del. Och det kan vara en styrka, men det är inte värt det till det här priset. Men visst kan man lära sig nåt av kriser.

Anton har ändrat sig väldigt mycket efter cancersjukdomen och mest troligt har vi nog det hela familjen. Vår tidräkning är numera tiden före och efter Anton blev sjuk. Och det är tydligen inte heller helt ovanligt. Jag kan önska att jag uppskattade tiden före mera. Men, men, människan funkar ju inte så.

Genom att gå igenom nåt sånt här som vi gjort, så lär man sig vilka som är de viktiga människorna i ens liv. Och det är både på gott och ont. Vissa personer blir man alldeles varm i hjärtat av och tyvärr finns det dom (inte många, men ändå) som visat sin "rätta" sida och som man helst inte ödslar speciellt mycket energi på. Utan min man och min syster vet jag inte hur jag skulle klarat detta. Och givetvis mina älskade barn.

Varför skriver jag då KANSKE ett avslut?! Jag känner att bloggen gjort sitt nu. Om något särskilt skulle ske, gällande Antons cancer så återkommer jag nog. Men därför hoppas jag att livet fortsätter ha sin"gilla gång". Och att år läggs till år och att Anton inte längre har mer risk än någon annan att få cancer.

Skänk gärna tanke och en peng till nån av barncancerfondens eller cancerfondens insamlingar eller gör som jag precis gjort; bli månadsgivare hos BCF. Eller handla en julklapp i deras webbutik. Finns hur mycket som helst man kan göra. Många bäckar små...

För en sak tror jag vi alla är överens om; cancer är en fruktansvärd sjukdom, som tyvärr alltför många insjuknar i eller blir indirekt drabbade som anhöriga!

Och denna bilden hoppas jag är ett minne blott...

Tack och hej!

7 kommentarer:

Tigrinnan sa...

Kram!

Annelie Hildingsson sa...

Skickar också en bamsekram

Annelie Hildingsson sa...

Skickar också en bamsekram

Livets vägar sa...

Hej Camilla, Jag är så glad för er att cancern är nu borta. Må den ALDRIG komma tillbaka!
Du har varit otroligt stark. Det brukar vara så att man är stark när man måste, men den inre stormen kommer först efter, När man har tid för sig själv och sina egna tankar. Ni har haft det jättetufft och nu kanske ni kan ta hand om er själva, hela familjen. Ni måste också läka.
Jag önskar er allt got, all lycka och hälsa i hela världen.
Stor styrkekram till dig! <3

Anna sa...

Hej Camilla!
Var sak har sin tid och känner du att bloggen gjort sitt är det så. Jag är glad över att allt ser bra ut för Anton.
Sköt om dig och familjen!!!
Kram Anna

MimiLi sa...

Camilla!
Så bra att allt ser gott ut för Anton - det glädjer mig:-) Tack för en fin och viktig blogg. Var sak har sin tid, och om bloggen nu fyllt sitt syfte för dig så är det också gott!
Jag är särskilt glad att jag återfunnit dig, min "extra-lillis" från förr... Vi hörs väl kanske mer via FB hoppas jag?!
Må väl, ha det gott sköt om er!
Jag kommer att hålla alla tummar och tår för att allt får fortsätta se bra ut för dig och din familj!♥
Kram Camilla

Sofia sa...

Tack för en jättefin blogg! Härligt att livet vuxit ifrån bloggbehovet. Lycka till med allt!!