Tankar kring skola, tårar och ilska.

Ja, så mycket bättre blev inte gårdagen. Skulle vilja vara lite muntrare över just det, men varför låtsas...Kände mig riktigt usel igår, när jag faktiskt inte ens fick iväg Anton en liten, liten stund till skolan. Men hur ska man göra, när han hade ont i magen, var trött och ledsen. Dessutom har han börjat vakna varje natt, tror han drömmer nåt... När Anton var under den tyngsta delen av behandlingen, så hade jag inte ett uns av dåligt samvete när Anton gick kanske 1 lektion i veckan eller varannan eller ännu mera sällan. Skillnaden då var ju att han var så otroligt infektionskänslig. Och när han knappt orkade gå, så fanns ju inga alternativ eftersom hans skola ej är handikappanpassad. (Konstigt!) Nu tog i alla fall Roger och jag ett gemensamt beslut om att han fick ta en hel vilodag. Och det behövdes. Vi hade filmmaraton och Anton som annars har lite svårt att vara still, tittade på 2 hela och två halva filmer.

I vilket fall som helst så fick några av bekymren en naturlig förklaring (tror vi), då vissa biverkningar av hans nya medicin kan visa sig så som de gjort hos honom, fick vi veta. Så den får han sluta med och prova en annan istället. Och jag känner mig inte lika usel längre...Ska lita mera på min magkänsla.

Som mamma (eller pappa) tycker jag i alla fall, att det är lättare att klara av när ens barn är argt (även om det tar på krafterna) än om han/hon gråter. Det gör ont i själen! Så har det varit med alla tre barnen och jag tror inte jag är ensam om att känna så...
---------------------------------------------------------------
Imorgon blir det nog en typisk söndag, fixa hemma, hjälpa Anton med läxor och så måste vi ta en tur till apoteket. Om någon undrar varför vi gör läxor på helgen, så är det för att det funkar bättre för Anton att göra det då, istället för på vardagarna.

Och idag har vi haft en bra dag, firat barnens farfar och ätit god smörgåstårta!
----------------------------------------------------------------
Ps. Apropå det där med skolan, så sa en av Antons sjuksköterskor på dagvården, att det inte är så länge sedan barnen som är under cancerbehandling inte var i skolan alls under behandlingen. Så saker och ting ändras, men jag har inte hört så många av de som vi pratat som kan gå helt i skolan under cellgiftstiden i alla fall. Fast det där varierar väl som allt annat. Men det ska bli skönt när denna resan är avklarad... Ds.

Torsdagsläget...

Först så går det upp och sen så går det ner...Suck!

Förhoppningsvis blir fredag en bättre dag.

Idag blir det matteläxa på agendan.

Kylig, men bra onsdag!

När man trodde att vintern började vara på väg bortåt, så kommer mer kyla. Usch! Och ändå är ju våra närmare 10 minus inte så farligt om man jämför uppåt landet antar jag...Längtar efter varmare väder (kanske inte tropisk värme, inget för mig) men snö och kallt börjar bli tröttsamt. Ska titta på bilden på Anton och Roger från vår "midsommarcykeltur" och drömma mig tillbaka. Ser skönt ut!

Igår och halva dan idag var kämpiga av lite olika anledningar, men sen blev det några små positiva framsteg och ett bra telefonsamtal jag väntat på. Så nu i kväll känns livet lite ljusare. Snälla (den/det som bestämmer) låt det fortsätta så här! Vi behöver det och kräver inga storverk för att bli nöjda.

Och förresten...det som var positivt idag var stort för oss! Och som grädde på moset kom Anton självmant och ville göra matte ikväll. Tror inte det hänt förut... (Istället för att vi ska tjata, tjata och tjata.) Då var det två stolta och glada föräldrar som satt i soffan!

Det värsta är när jag skriver eller säger en sån sak, att saker och ting går framåt, så blir jag så rädd att det ska fallera igen. Fånigt, jag vet, men jag tar inget för givet längre. Men jag ska försöka tänka mer positivt. Skärpning Camilla!

Veckan som varit.

Den här veckan har svischat förbi känns det som. Har varit ganska fullt upp med provtagning, läkarkontroll på Anton av Jörgen (onkologläkaren), BUP-möte och så vidare...Dessutom hade jag och en lärare som ska hjälpa till i Antons klass ett bra samtal och om jag fattat saker och ting rätt, så kommer de vara två lärare i klassen vissa timmar. Blir det så, så är det toppen! Därmed inte sagt att det med säkerhet löser våra bekymmer, det får vi se. Men skönt att NÅT händer.

Även om vi i perioder har mycket möten och liknande (som denna veckan), så känns det bra. Dels kommer personerna vi träffar med en del bra ideer och liknande och Roger och jag behöver inte känna oss så "ensamma". För hur ska man kunna veta vad som är bäst att göra?! Vi har inte varit i den här situationen tidigare...

Ett annat ämne vi snuddade vid, när vi träffade Jörgen, var när det är dags för Uppsalabesök. Det är standard att man åker dit innan den i Antons fall 2 år långa behandlingen ska avslutas. Det blir i maj eller juni. Tänk att målet för denna resan börjar närma sig, jag kan inte fatta det. Men det är skönt för Anton att slippa cellgifter varje dag! Och oftast tar det tydligen inte så lång tid efter man slutat med medicinerna innan man återhämtar sig. Låter jättebra!

Veckan har innehållit en del trevliga inslag också, vi har firat barnens farmor som fyllde år och Roger och jag kom iväg på bio, jippi! Tid på tu man hand uppskattas. Även om man på en bio inte är precis själva... ;)

Jag antar att det kan verka som vårat liv bara handlar om sjukhus, sjukdom, skola, mediciner med mera, så är det givetvis inte, men en väldigt stor del och så måste det få vara nu. Förhoppningsvis blir livet annorlunda lite längre fram. Eftersom jag ärligt kan säga att jag inte är i mitt livs bästa form psykiskt (och inte fysiskt heller, men det är en helt annan historia ;)), så när nåt går emot mig så "går jag ner mig" så djupt och jag kan inte hjälpa det. Huvudsaken är väl att man vänder uppåt igen. Och fick jag välja skulle jag inte oroa mig så mycket, men oron för mina barn har alltid funnits (tyvärr inte alla gånger den mest befogade oron, det kan nog våra stora barn och även min kära man "skriva under på"). Men nu efter Antons cancerdiagnos så har oron blivit en gnagande oro inifrån...när man vet att det som man inte tror ska drabba ens barn, faktiskt gjorde det. Jag hoppas att tidens gång, ska göra så att oron för Antons sjukdom minskar.

Nog grubblat om det för idag.

Vill skicka massor av styrkekramar till min goda vän, som gör en operation imorgon, tänker på dig jättemycket! Önskar jag kunde hjälpa dig med din oro för det du ska göra...

Sista rullstolsturen! =)

Idag har vi lämnat tillbaka Antons rullstol (borde gjort det för längesen, jag vet), när vi skulle på provtagning. Anton ville ta sig en en tur från bilen till arbetsterapin och det klart han fick och då var ju jag tvungen att föreviga det. Och jag hoppas innerligt att han ska slippa behöva sitta i rullstol igen. Men det är tur att de finns, vi har haft mycket nytta av den.
Juni-09. Vi tog en liten promenad (med Anton i rullstolen, iförd sjukhuskläder) i den fina parken nedanför Akademiska sjukhuset. Längre fick vi inte gå iväg och heller inte gå in någonstans, då Antons värden var i botten. Usch vad mycket jobbiga minnen som finns! Men det var skönt att få komma ut en liten sväng då...

Lördag morgon...

...och en vettigare tid än jag skrev förra inlägget. Fast av nån orsak vaknar jag nästan varje natt, vid 4-taget, tröttsamt. Men istället för att ha klarat mig med ganska lite sömn tidigare, så verkar jag behöva massor av sömn nu. Jaja, bara att acceptera och låta bli att nattsudda.

Vardagarna den här veckan har gått rätt snabbt. Har varit både bra och mindre bra, men gårdagen var nog den som funkat bäst för Anton, så jag försöker fokusera på de dagarna. Storhelger i all ära, men vardag med rutiner är inte fel faktiskt!

Ni som känner oss, vet ju att vi haft lite kämpigt till och från, när de stora barnen var mindre. (Och säg den barnfamilj som inte har det ibland.) Skillnaden nu, är nog att både Roger och jag är rätt slut, både fysiskt och psykiskt, så gränsen för vad vi orkar har sänkts. Men jag hoppas orken och tålamodet ska komma åter snart.

Nu hoppas jag att det blir en skön helg, vi ska eventuellt träffa våra kompisar från Hällby och så den sedvanliga tvättstugan förstås med mera. Städa ut julen förstås, försökte förtränga det. ;) Och kanske, kanske ska vi på bio på tisdag om läget tillåter. Skam den som ger sig...

Idag skickar jag en extra tanke till Anna och hennes Johan, som gifter sig idag! Blir så glad för deras skull. Konstigt det här med bloggvärlden egentligen, man följer personers liv men man känner inte varann. Skillnaden med Anna, är ju det fina hennes son Gustav och hon gjorde för Anton med kaninen Elvis, därför har ju de också en plats i mitt hjärta! Grattis på bröllopsdagen!!! (På bilden däruppe gör Anton och Elvis matteläxa vid ett tidigare tillfälle. Eller rättare sagt, Anton gör läxa och Elvis är "moraliskt stöd".)

Trevlig helg till er alla!

Tidig morgon...

Jag vet att jag inte borde sitta här nu, men jag vaknade med sån huvudvärk och nu när den gått över, känner jag mig alldeles klarvaken. Inte bra... Hur kommer det sig att tankarna far iväg så förskräckligt när man är vaken på natten (eller tidig morgon som idag) ?! Åtminstone är det så för mig. Och att man kommer på saker/ideer som verkar bra, för att sedan på dagen tycka att det inte alls var så smart?! Nyss hittade jag ett inlägg på en annan blogg, som gav mig ett litet uppslag att skriva om, får väl se om jag gör nåt av det. Har med bilden (från vårat köksfönster) att göra som jag lagt in i alla fall...

God morgon eller god natt! =)