Veckorna går.

Dom där veckorna som kändes som en hel evighet innan, har snart gått... men inte riktigt än och vi har lite trevliga saker inbokade närmaste tiden, så det känns inte alls fel! Lite annat är också på agendan, som inte är lika kul (fast allt här i livet är ju inte kul heller). Men det är bra att ha saker planerade, så att inte tankarna om röntgensvar kan poppa upp hela tiden. Vårt liv levs i nån sorts 3-månaders- intervaller. Det är väl bara att försöka acceptera det med. (Precis som vi börjat acceptera att vi behöver leva efter nån sorts dag-för-dag-princip.) Men, NEJ, jag vill inte det! Jag vill INTE att min son ska behöva utsättas för den press och oro som sövning/röntgen innebär. Och jag vill INTE behöva oroa mig för att min sons cancer ska återkomma och så vidare och så vidare...

Men, men, nu ska vi njuta av vår sista ledighet så gott det går, nu har jag fått oja mig lite i alla fall.

Röntgen gjord.

För denna gången i alla fall... tänk att man inte vänjer sig. Och någon höjdare är det inte att berätta för Anton att det är dags dagen innan eller ha en tid efter lunch. Mycket tandagnissel blev det, så nu har vi lärt oss hur vi inte ska göra.

Vad som däremot gick över förväntan, var att efter Anton vaknat upp, så var han på ovanligt gott humör (brukar vara så orolig efteråt, humöret han har precis vid insomnandet, brukar sitta i). Och detta trots att han visste att han skulle gå hem direkt från uppvaket. (Dagvården stängde tidigt idag.) Så ibland är samma rutiner det viktigaste, men ibland går det bra ändå. Inte lätt att veta vad som är bäst för en orolig kille...

Och nu är det bara att vänta på svaret. (Hm, känns inte som det var 3 månader sen jag skrev om det sist, fy sjutton vad tiden går fort.)

1 augusti.

Ibland tänker jag att min blogg borde heta Min mörka sida eller nåt, jag vet inte varför jag mest skriver om det kämpiga i livet. Men det är mitt sätt...

Idag fick jag ett telefonsamtal från dagvården, med ändring av tid; 5 timmar senare på datumet vi redan har eller vänta till i september. Pest eller kolera tycker jag... Det första alternativet är inte bra med tanke på fastandet, men det andra alternativet känns inte alls bra, eftersom det då dröjer innan vi får veta hur det ser ut i hans höft och om vätskan ändrat sig. (Förhoppningsvis inte en elak cell eller vätska i sikte.)

Så det blir alternativ 1.
-------------------------------------

Nu ska jag försöka få med min familj på en liten tur till Taxinge slott (vårat smultronställe), för att få (eller rättare sagt köpa ;) lite bröllopsdagsfika! Mannen och Emma blir nog lättare att övertala än han, TV-spels och datafantasten...
 -------------------------------------
Liten "uppdatering": Vi kom inte iväg till Taxinge, istället åkte vi till tippen och Ica Maxi, det går det med, haha... men vi ska ju ut och äta  på fredag, så det går ingen nöd på oss!

Mardrömmar...

Och så börjar dom där verkliga drömmarna igen. Usch! Som innehåller död eller vetskapen om att det kommer hända. Och i natt handlade de om både barn, vuxna och även min pappa som varit död i 12 år... Kan säga att jag blev så lättad, när jag vaknade.

Vad jag vet, så har inte Anton några mardrömmar för tillfället i alla fall (hade det tidigare). Och äntligen sover han på nätterna igen! =) Mycket bra, för nu är det ju endast 3 veckor kvar av sommarlovet.

Sen börjar vardagen igen.

Men samma helg som vår första arbetsvecka, så är vi bjudna på bröllop, det ska bli kul. Var många år sen sist. Och på onsdag firar Roger och jag 20-årig bröllopsdag, herregud vad tiden går! Men just den dagen blir det inte så mycket firande utöver det "vanliga", vi har lite andra roliga saker inplanerade, lite längre fram istället! =)

O så kom den igen...

kallelsen till den sjätte MR-undersökningen.

Tacksam att han får göra den, men ingen rast och ingen ro från oron och ångesten...

Att ladda batterierna.

Det är nåt jag är urdålig på... men ibland så blir det av.

Oftast lever vi ett lugnt och stilla hemmaliv (hm, lugnt och lugnt...) och det är ett sätt att samla kraft för oss också. Men ikväll blir det grillning med bästa grannen (min svägerska) och våra och hennes barn, trevligt! Och igår var jag och min syster iväg och fikade tillsammans. Det har blivit en återkommande grej. Då är det bara hon och jag, mysigt! Tror jag skrivit det förut, men eftersom våra föräldrar inte är i livet, så har hon varit ovärderlig för mig under årens lopp. Och eftersom det är hos sin älskade "mostis" Anton är, när Roger och jag gör nåt för att ladda batterierna, så hjälper hon oss på ett sätt, som vi är så tacksamma för!

Ha en bra helg ni som tittar in här och läser, det ska vi försöka ha! =)

Bara vara.

Det ska bli mitt motto under denna semestern. (Så härligt, 5 veckors semester!!!)

Visserligen ska vi åka bort lite, men det vi behöver är lugn och ro och det får vi bäst genom att bara vara...

Man kan tycka att jag som jobbat drygt 10 månader och dessutom gått ner i tid inte skulle vara lika slut som förr om åren (jobbade heltid då). Men dessa månader har varit de kämpigaste i mitt arbetsliv. Kan ändå inte låta bli att känna mig lite stolt över att ha "fixat det", för innan jobbstarten kändes det oroligt. Det blir stor skillnad efter att ha vabbat i nästan 2 1/2 år...

Igår när vi var och handlade, träffade jag på en mamma till en pojke, som är under behandling för leukemi. Var väldigt länge sedan jag träffade på henne och vi känner inte varann särskilt väl egentligen. Men när man varit med om en så smärtsam upplevelse som vi har, så finns det osynliga bandet där. Så känner jag i alla fall.

Hon berättade om Eskilstuna Barncancerförenings aktiviteter, ska försöka ta mig i kragen och vara med någon gång (är inte så "duktig" på det där med föreningsliv). Men det känns viktigt, när det startats upp en sådan förening här i stan. (Fanns inte när Anton var under behandling.) Vilka eldsjälar som orkar!
-------------------------------------------------
Så kan man ju undra vad jag gör uppe kl. 5, när jag har semester?! Den lilla herrn har fortfarande vänt på dygnet och vi får inte nån riktig rätsida på det. När den stora herrn i familjen går på semester, då ska det bli ordning och reda på detta, då får vi ta ett par kämpiga dagar/nätter tillsammans... (Men vanligtvis störs jag inte av att han är vaken, brukar kunna sova ändå.)

Nu ska jag krypa ner i sängen igen, natti natti eller kanske jag borde säga god morgon!