Tisdag förmiddag.

FärdigEMLAd och (ganska) redo...

Det flyter inte på riktigt lika bra just nu. Så åtminstone denna vecka kommer jag att vara hemma igen av diverse orsaker. Som en person sa "jobba det hinner du"och som en annan arbetskamrat sa: "Det viktigaste för er är att Anton och hela familjen Edlund mår bra!". Och så är det ju! Hon sa också att de är så glada för att allt gått så bra med Antons behandling, sånt värmer! För tyvärr finns det en del (inte många, tack och lov) i vår omgivning som fortfarande inte förstår hur vi har det och det gör mig så fruktansvärt ledsen och sårad. Jag tror inte någon vill byta tillvaro med oss...Men livet för oss är inte som vanligt än. Anton är ju faktiskt under cellgiftsbehandling ännu, med alla dess biverkningar...

Flera har förresten frågat när Anton blir friskförklarad, det generella vid cancer är 5 år efter avslutad behandling. Så år 2016 är i så fall, det som gäller för Anton, det år han blir 14. Men sen har de koll på honom tills han blir 19 år (om jag förstod det hela rätt).

Igår var vi på Dagvården, för den sedvanliga provtagningen och influensaspruta. Sprutan var inte populär kan jag säga, tur att sånt inte sker så ofta nu. Känns så bra att personalen och jag är överens om hur vi ska gå tillväga. De är änglar, Kicki, Jennie och Tina! Det kanske inte Anton tyckte just igår ;), men nu är det glömt. Jag var nog minst populär vid sprutan i alla fall. Träffade Frida, Julia, Helen, Åsa och Emil där, trevligt som vanligt! Alla barnen fick spruta igår, fyra små hjältar!!!

Idag går mina tankar lite extra till en person jag känner, vars man eventuellt blir opererad på Akademiska Sjukhuset idag. Hoppas allt går bra, så att de snart är hemma i Eskilstuna igen!

Blev kanske inte något muntert inlägg, men det är lite känslomässig berg-o-dalbana just nu. Om inte allt funkar för Anton, så mår jag genast sämre. (Och självklart också vad gäller storasyskonen också.)

Får försöka tänka att efter regn, kommer solsken.

Torsdag...igen.

Han ser rätt nöjd ut vid sitt nystädade skrivbord.
Mys med Våfflan. (Händer inte lika ofta längre, men ibland så.)

Denna torsdagen blev inte som för en vecka sedan, men en bra torsdag ändå. Jag har nu arbetat flera dagar (visserligen inte hela) och det känns fortfarande bra. Så viktigt att känna sig delaktig i ett annat sammanhang utanför familjen också, att vara social med enbart andra vuxna människor. Det jobbigaste är att inte huvudet hänger med riktigt vad det gäller vissa arbetsuppgifter, jag vill ha FULL kontroll! Men att jobba ute hos vårdtagarna känns som förut. Och arbetskamraterna verkar ha förståelse för mig. Blir lite trött på mig själv bara, när jag måste fråga och fråga om vissa saker, men vad ska jag annars göra?! Nåja, det ordnar sig nog, snart känns det kanske som jag aldrig varit borta. Igår var det förresten 1 år och 7 månader sen jag "gick hem" från jobbet. Oj, oj, oj vad tiden går...

Visst är jag trött när jag kommer hem, men inte på långa vägar så trött som jag trodde jag skulle bli (förutom hjärnan som går på högvarv då). I måndags kväll fick jag till och med nåt fnatt och började rensa i Antons rum, så på bilden jag lagt ut så sitter han för första gången vid sitt skrivbord, perfekt! (Tänker inte tala om hur länge han haft skrivbordet... ;) Men nu sitter han vid det varje kväll. Tror jag fick lite extra energi av att komma till jobbet. Undrar hur jag ska göra för att hålla kvar den energin?!

Anton är rätt trött, har varit i skolan helt flera dagar och dessutom provat att vara lite på fritids och så lekt med kompisar. Får försöka minska lite på tempot för hans del, så han verkligen orkar med. Eller rättare sagt, så visar han inte att han är trött, utan det tar sig andra uttryck och som Roger och jag förstår har ett samband...Trötthet kan ju visa sig på många olika vis. Och det är ju inte konstigt att det blir så. Vi har många gånger sen Anton blev sjuk förundrats över att han orkar så mycket ändå. Men tydligen klarar barn kraftigare cellgiftsbehandlingar än vuxna av nån orsak...

Idag har vi varit på en informationsträff angående något som är av intresse för mig och Roger. Den var bra, mycket visste vi redan, men en del nytt lärde vi oss också. Timmarna gick snabbt. Lite kul i sammanhanget, var att en före detta arbetskamrat (för ca. 17, 18 år sedan) också var där. Hon "hittade" mig genom Annas blogg (Annas anatomi) och på så sätt har vi fått lite "nätkontakt". Visst är världen liten! Det var många, många år sedan hon och jag sågs. I nästa vecka har vi fortsättning på info.träffen. Jag hoppas det blir bra och intressant då med!

Annorlunda torsdag!

Det var inte en helt vanlig torsdag igår: jag mjukstartade på jobbet och det känns så bra. Jag har verkligen saknat mina fina arbetskamrater! Jag hoppas det ska funka att få till lite arbete nu!

Sen på kvällen skulle vi åka till Tuna Park och klippa klorna på våra kaniner. Och det blev det så passande att det drog ut på tiden och jag och Anton kunde lyssna på lite skönsång av Magnus Carlsson (min favorit)! Bra som alltid! Fast nu var det många år sen jag såg honom live, senast var i början på 2000-talet och då hade jag mina stora barn med. Igår var det Antons tur. Lyckades få en bra bild på Anton och Magnus.

Tur inte jag hamnade på bild, var röd i ansiktet som en kräfta. Nervositet eller att jag kände mig som tonåring på nytt, vad vet jag... ;) Glad att jag gick fram ändå (tack vare påputtning av Roger). Han kan vara rätt "klok" min man ibland.

Ha en fin allhelgonahelg!

Onsdag kväll o jobbstart imorgon!

Dags att skriva lite igen, tycker jag! Allt rullar på, Anton mår fortfarande riktigt bra. Just denna veckan är det ju skolledigt, så dagarna blir ju lite lugnare för honom också. MEN...imorgon börjar jag jobba igen. Jag kan faktiskt inte fatta det, men det känns bra. Dessutom börjar vi i liten tappning, inte heltid alltså. Trots allt är ju inte livet som vanligt än, det får man inte glömma.

Måste skriva lite om hur vi firade vår 22-åriga förlovningsdag. Vi bokade en hotellvistelse på Kungsörstorp; ett mysigt ställe med jättegod mat och fina omgivningar. Egentligen var det väl inte själva förlovningsdagen som var grejen, utan att få umgås bara Roger och jag. Dels brukar vi aldrig göra såna saker. De få gånger Anton varit bortlämnad över natten under sina 8 år, så har vi oftast varit på nån fest eller liknande. Men det här var verkligen vad vi behövde, för det senaste året har verkligen varit påfrestande för oss...Och Anton hade det så bra hos sin moster. Tänkte lägga ut några bilder sen. Kan förresten verka lite "fånigt" att skriva och visa bilder från detta på bloggen, men faktiskt har det ett "samband" med allt som hänt. Roger och jag har så länge pratat om att göra något trevligt tillsammans (flera år), men aldrig kommit till skott. Om vi inte gått igenom så mycket elände tillsammans, så är inte jag säker på att vi skulle kommit iväg än...Men man ska inte skjuta saker på framtiden!

Nu ska jag ta och fortsätta skriva mitt schema, som jag ska ha med till jobbet i morgon. Uppgifterna och måstena varierar och tur är det (åtminstone när det är i rätt riktning). Det vill säga den framåt!

1 år!

Såg att idag är det exakt 1 år sedan jag började skriva på min blogg. Fast jag hade haft den ett tag innan, men inte fått "ändan ur vagnen", men sen var jag fast. Det blir inte lika ofta skrivet nu, men det känns som en naturlig utveckling...Men sluta helt tänker jag inte. Att blogga har blivit en liten del av mig.

Tyvärr läste jag på en blogg jag följer, att en 8-årig flicka inte klarat sin kamp mot "cancermonstret". Jag finner inga ord för det...Det borde inte få ske! Jag hoppas att det en dag ska finnas en bot för all cancer. För det är en gräslig och lömsk sjukdom. Har så svårt att förstå hur cellerna kan löpa "amok" i ett barns oförstörda kropp. Det är för mig en gåta...

När jag hör såna saker kastas tankebanorna in på sjukdom och dylikt ännu mera. För tankarna finns ju varje dag hos mig, även om vårt liv börjar bli ganska normalt ändå. Men att fånga dagen är en god ide. I morgon firar Roger och jag 22-årig förlovningsdag och för en gångs skull ska vi fira lite mer än vad vi gör annars...Man ska inte tänka att vi firar mer nästa gång eller gör det där tex. längre fram. Nej, leva i nuet, ska bli ett av mina nya motton! Sen kan det ju finnas andra hinder på vägen, det är ju inte alltid bara att "göra".

Och det som gör att jag känner mig så glad inombords är att han mår så mycket bättre än förut. För fy så dålig han varit i perioder...Jag och två andra mammor i "cancervärlden" har pratat om det; hur har barnen känt eller känner sig. Man kan överhuvudtaget inte sätta sig in i det, bara försöka förstå...

Nu blir det nog inte skrivet nåt förrän efter helgen, så ha en bra helg!

Läs en bok! =)

Anton har fått upp lusten att läsa. Jättekul! (Önskar bara min läslust kunde komma åter, jag som brukar plöja bok efter bok...) Här fick storasyster för sig att placera mamma mu hos Anton pga. bokvalet.
Kan inte låta bli att visa en bild på Cookie när hon och Ozzy fick känna på snö för första gången.

Tid...

Tänk vad mycket som handlar om tid och oftast bristen på den. Just nu känns det som tiden för att blogga, är lite knapp men då får det vara så... Men begreppet tid har fått en lite annan innebörd för mig. Jag har länge förstått att om jag ska tex. lära mig något nytt behöver jag lååång tid på mig, inte för att jag har svårt att lära mig saker, utan för att jag vill känna mig väldigt säker på uppgifter jag företar mig. När jag väl känner mig säker på det jag gör, kan jag inte fatta varför jag inte börjat tidigare...Kan vara en och annan arbetskamrat som känner igen mig i mitt resonemang eller min kära man. ;) Jag väl bara en sån sort :)

Men tiden som det har tagit, för att komma in i nån sorts "vardagsliknande" lunk, har varit lång, men har behövts. Många, många har sagt att det måste få ta tid, när jag har velat skynda på. Mycket klokt av de personerna, för tiden har verkligen hjälpt oss i det avseendet. Sen finns risken för bakslag, men kanske det är lite mindre risk när man "skyndat långsamt". Hoppas det!

Tiden läker alla sår sägs det ju också; jag hoppas att det såret (med all oro) som Antons cancerdiagnos har gjort i mitt hjärta, ska bli mindre med tiden. Och att tiden fram till Antons friskförklaring (dröjer tyvärr flera år) ska gå FORT!

Och att ta tillvara på tiden man har just nu.