Det vackraste - Cecilia Vennersten

Fin musik och vacker video.

Jag försökte skriva några rader till videon, som jag tänkt lägga ut, men det gick inte, så det får bli två separata inlägg. Teknikens under...

Tycker den låten med Cecilia Vennersten är så fin. Många förknippar den med bröllop, så har även jag gjort. Men jag väljer att tänka på alla de gånger, våra barn legat och sovit och vi bara "njutit" av att titta på dom. Och nu har den fått en ännu starkare betydelse...

Med risk för att få "tant/töntstämpel" av mina barn (men det bryr jag mig inte om), så är det en väldigt vacker video till.

Och det här...

...pysslade vi med den 11/9-09. Lekterapin i Uppsala är väldigt fin och rolig med mycket grejer. (Har nog helt andra ekonomiska resurser än "lekis" på vårt sjukhus,vad jag förstått får Akademiska mycket från barncancerfonden/föreningen.) Men till personalen på vårt lekis har vi ju fått en speciell relation, i Uppsala blir man mer en i mängden. (Kan bero på oss själva också...men det är alltid så fullt där.) Kan ju bara säga att våra vistelser på sjukhuset inte alltid var så glada. Men jag vill visa något av det som var så bra! Lekterapin blev och är en sorts frizon, på båda sjukhusen.
Spelade lite Wii, kopplad till droppställningen, med "kissflaskan" (i påsen) i "högsta hugg". Allt skulle mätas och kollas. Har en härlig bild på J som också var inne för behandling då och som spelar bredvid Anton, men vill inte visa den för jag vet inte om det är ok för dom. Man kan ha kul tillsammans fast man är inne på behandling! Just den här veckan, kändes det extra bra, eftersom vi visste att det var sista högdosen. Att det sen kom ett jobbigt behandlingsblock till, är en helt annan historia...
Det var varmare då, tror jag, eftersom Roger har kortärmat och shorts på sig...Tror inte han skulle vilja ha det på sig idag.

Nu ska jag försöka dröja ett tag med mina "minnesbilder", men jag tycker det är bra att dokumentera för framtiden. Jag är urusel på att fixa fotoalbum, har alltid varit och kommer säkert alltid att vara!

Lite minnesbilder...igen.

Den här bilden tycker jag så mycket om, Anton blev så glad när vi fick besök av clownerna, när vi var inne på högdosbehandling. Bilderna är från den 10 september 2009.

Även clowner har svårt att hålla sig för skratt ibland...Idag skulle man ha haft några clowner som roat oss, för det har inte varit en av mina bästa dagar. "Upp som en sol, ner som en pannkaka" passar bra för tillfället. Är så trött på berg-och-dalbane-känslor bara... Men mycket har säkert att göra med att vi inte mår helt bra, Anton och jag. Hoppas det är bättre imorrn. Jag är lite sugen på att åka på Torshälla marknad i så fall. Har inte varit på den på massor av år.
Den här apparaten är jag så tacksam att Anton slipper denna 10 september (och alla andra dagar förstås)! Men den har ju varit livsnödvändig...Är glad att de finns.
------------------------------------------------------------------------------------------
Såg på Åsas blogg att hon länkat till mig och också skrivit om clownerna. Sån clownmedicin har vi fått ett antal gånger och även stolpiller (godisklubbor). Roliga minnen, trots eländet runt omkring...

Sjukhusbesök och party.

Blev en väldigt blandad kompott igår. Hade planerat en sak att skriva om igår och så hann jag inte och tycker faktiskt det känns ganska bra...hellre fullt upp än att sitta och rulla tummarna. (Även om dagar utan nåt på agendan ändå är sällsynta.) Men i går var både en jobbig och bra dag.

Antons hosta blev värre, samtidigt som han fick lite feber och kräktes ett par gånger. Så vi kontaktade dagvården och vi fick komma dit på en läkarkontroll och provtagning. I vanliga fall (livet innan cancern) hade knappast det varit nödvändigt, men nu är det som det är...och jag är så tacksam att de tar oss på allvar. Vi fick träffa en läkare vi inte haft på över ett år, men som direkt kände igen oss. Också det betydelsefullt, då vi träffade honom i perioder förra året när det var riktigt tufft; magsmärtorna, kraftiga urinvägsinfektionen och "knapproblemen". Usch, ryser bara jag tänker på det...Han tyckte Anton blivit så stor sen sist, själv ser man inte riktigt sånt.

Vi träffade även på Helen, Frida och Julia en stund och hann byta några ord. Tror vi blev lika förvånade att se varann på dagvården en torsdag eftermiddag, brukar ju vara måndag förmiddag annars.

Hur som helst lät lungorna bra och sänkan var låg, så vi fick recept på hostmedicin som ska få bort slemmet, så han slipper kräkas upp det.

Anton som varit med om SÅ mycket behandlingar, undersökningar osv, tyckte det var riktigt jobbigt att åka upp för att lyssna på lungorna...Barn är fenomenala på att glömma hur det varit. Men undersökningen gick jättebra!

Sen på kvällen, var jag till min goa arbetskamrat på party. Så mysigt att träffa jobbarkompisarna. Visst jag har varit ner till jobbet nån stund då och då, men det till att träffa dom i flera timmar blir en helt annan sak. Ärligt talat kan jag säga att det också har kretsat i mina tankar, för även om jag är samma Camilla som i april förra året, så har jag en ryggsäck att bära på (med erfarenheter som jag vill vara utan) men som ändrat min person på sätt och vis. Och på jobbet fortsätter ju allt som sig bör och mycket har förändrats där och som jag inte är ett dugg inblandad i för tillfället, men kommer att bli...Luddigt förklarat, men jag tror ni förstår vad jag menar. I vilket fall som helst blev det en trevlig kväll och familjen (läs Anton), ringde mig inte en gång. Bara Roger som var lite på dåligt humör när jag kom hem. Ojdå, då tänkte jag, nu har det nog varit härjigt hemma...Men då var det kaninerna som VÄGRAT hoppa in i buren, så han hade farit runt LÄNGE och frusit på altanen innan jag kom hem ;) Så nu blir det koppel, tror jag, i fortsättningen. Men idag lär han inte kunna vara arg på våra små "ulltussar" längre...

Idag tar vi nog en vilodag, för att kurera våra förkylningar och även lite matteläxa, så att Anton inte halkar efter så väldigt i skolan.

Orm och kaniner.

Bildbevis på att jag klappat orm!
Betydligt gosigare att klappa är våra små kaniner...som har växt en del. Skiljer två månader på korten.

De ligger ofta tätt, tätt intill varann i favorithörnet.

Förkylt var det här...

Anton bloggar med Flodis som sällskap. (Han har ett gammalt påslakan (från när storebror var barn ) på sig om nån undrar.)

Det blir ett midnattsinlägg idag, men nuförtiden är det lite väl sent för mig, så jag ska försöka skriva lite kort. (Men jag vet ju hur bra det brukar funka =)

Vi har haft lite lugna, men hostiga dagar nu, Antons hosta är inte bra, men han har ingen feber, tack och lov. Får se om det kanske blir en liten visit i skolan för oss imorgon, det verkar gå åt rätt håll i alla fall.

Måste bara berätta lite om Roger; han skulle ta bort en svart prick igår som han haft i ansiktet i över 30 år, sedan en kompis tryckt in en penna i ansiktet på honom. När läkaren skurit bort den såg han att det var en liten, liten udd som suttit där. Är inte det konstigt att kroppen inte försökt stöta bort den på alla dessa år?! Ja, kroppen är märklig...

Anton har förresten skrivit ett litet inlägg på sin blogg. Jag har hjälpt till med bilderna, men annars har han gjort det själv. Vilken datafamilj; sådan mor, sådan son osv. osv. Emma ska intervjua oss till skolan om våra data/medievanor...hmm...tror jag ska be att få återkomma när jag jobbar igen... =) Men jag mår bra av det! Och så länge man hinner med det man ska så är det väl ok?!

Tar och avslutar nu. Godnatt alla där ute!
-------------------------------------------------------
Hann visst bli godmorgon också innan jag la ut inlägget... Ha en bra dag!