Bra måndag!

Hittills har den här dagen varit riktigt bra. Började dagen med ett telefonsamtal till John-Bauer gymnasiet och fick då veta att Emma kommit in på den linje hon valt. Så skönt, hon har varit första reserv och vi har väntat sen slutet av juni på att få veta om hon kommit in...Grattis Emma!

Sen tog vi en tur för provtagning på sjukhuset. Lite tomt på "lekis" idag, lilla Frida går så sällan nu och Antons andra kompis ligger tyvärr inlagd, men honom träffade vi på utanför entren, när han skulle hem på lite permis. Märktes att Anton blev glad då, från att ha varit lite dämpad...Emil hade fått en av de vita gosedjurstigrarna, som jag skrivit om tidigare; Parken Zoo har skänkt dessa till sjukhuset. Härligt att se att barn får glädje av dom! När vi skulle hem fick Anton sitta på Emmas cykel och Emma och jag gick. Också skönt! Anton var jätteduktig och gick rätt så mycket ändå. Han har lite dålig ork nu när han äter och sover så lite, tyvärr. Så minsta lilla är framsteg för oss.

Nu är han iväg och leker med en kompis och det har blivit lite dåligt av den varan i sommar; många har varit bortresta, varit på landet osv. Men han har dessutom inte orkat så mycket heller, till skillnad mot ett tag i våras när han höll i gång oavbrutet. Så nu hoppas jag att det ska funka bra! Vi ska även ge oss på lite skolarbete sen. Åh, vad jag gillar rutiner märker jag, men ett stort plus är ju att så mycket flutit på bra idag.

Gärna flera såna här dagar, tack!

Sjukhuset.

Per står på översta raden i grön tröja. (Bild från Akademiska/tv3)
En trogen följeslagare under stor del av förra året, medicinpumpen. Det gula i slangen och påsen är cytostatikat, som han fick under högdosen. Apparaten surrade regelbundet när den var igång, dag som natt. Jag vande mig, men Roger tyckte det var svårt att somna till ljudet.

Idag tittade jag ett tag på en repris på Sjukhuset, som gick på tv förut. När vi tittade på det då, under tiden vi vistades mycket på Akademiska, så kändes det inte lika konstigt som nu. När vi låg inne kunde vi sitta och titta på programmet på tv, samtidigt som vissa ur personalen (som var med på tv-serien) kom in till oss, för att ta hand om Anton. Underlig känsla...

Nu när jag såg det, kom tankarna; där har vi varit och just ja, så där gjorde dom osv. Och så var Per (sjuksköterska) med, som jag tror var Antons favorit. (Roger och jag gillade också Per mycket.) Per hade verkligen tumme med Anton och är en sån person som verkligen är på rätt plats, han tog sig otroligt mycket tid (med alla barn tror jag). En sen kväll, när han jobbade natt, slog han sig ner i Antons säng och diskuterade gamla bilar, som var på datan och berättade om sin egen, en P1800. Roger och jag hade redan bäddat ner oss, när han dök upp och allt var så naturligt ändå och det var mycket Pers förtjänst då, för vad finns det för "naturligt" i att vara i en sjukhussal med sin 7-åriga son som får cancerbehandling egentligen...Nu är vi nöjda med personalen överhuvudtaget, men Anton har varit så ledsen, arg och förtvivlad under undersökningar/behandlingar, så det gör väl att vissa fastnar extra. Men personalen känns "handplockad" överlag. Man måste nog vara en ganska stark person för att kunna jobba med så svårt sjuka barn...

Mera mat...

Efter kräkningarna på förmiddagen, så kom Antons aptit åter flerfaldigt. Härligt! Till kvällsmat blev det nästan en halv pizza och till "efterrätt" spaghetti och köttfärssås och nu ska det ätas pasta igen. Men vad gör man inte...Han behöver upp i vikt!

För övrigt mår han mycket bättre nu, tack och lov att det finns illamåendemedicin...(om den hjälper förstås, men det har den gjort för honom hittills.)

Blev avbruten en stund i skrivandet där, det stod en man vid våran bil på gården och låtsades spela fiol, kastade slängkyssar och gjorde hjärtan i luften åt våran granne. Spännande, tur att man är lättroad... =)

Nu måste det snart bli natti natti och så hoppas jag att Anton ska fortsätta må bra!

Ingen bra dag idag...

Sängläge eller åtminstone vila som gäller idag. (Bilden är tagen i Göteborg.)

Anton vaknade redan vid 8 (för honom är det tidigt just nu) och mådde illa och kräktes ett par gånger, stackars liten. Men nu sitter han och mumsar pasta och köttbullar (jippi), så det verkar ju lovande , men det får ändå bli en vilodag. Det är så svårt att få honom att äta, så därav lyckan också att han äter...

För en vecka sedan kräktes han också helt plötsligt och så mådde han illa i Göteborg. Konstigt! Visserligen kan man må illa både av cellgiftet och det infektionsförebyggande, men det har ju gått ganska bra hittills. Ja, den här "cancervärlden"...jag blir inte klok på den... Hoppas att det inte blir något mer än så här. Fortsätter det får vi väl kontakta dagvården. Håll tummarna för att det ger med sig!

För övrigt har jag tagit tag i lite tråkiga men nödvändiga samtal, som jag dragit på. Alltid skönt när sånt är fixat. (Klart för stunden i alla fall, sen dyker det alltid upp nytt som måste göras). Ungefär som med räkningar...

Om Anton mår bättre imorgon eller fredag, ska vi försöka ta oss till Sagostigen och strosa runt lite. Kanske är Sagostigen för lite mindre barn, men sjukhusclownen Tant Prick spelar teater där nu (som Rita Prick) och dessutom är det lite gulligt med de små stugorna att titta in i. Vi har faktiskt inte varit där med Anton någon gång, jag minns själv när jag var där som barn. Trevliga barndomsminnen!

I böckernas värld.

Innan Anton blev sjuk läste jag otroligt mycket, sen försvann den gnistan för en ganska lång period. Emellanåt har jag fått sug igen för bokläsandet, men inte som förut tyvärr. Sedan många år tillbaka gillar jag att läsa deckare. Började i tonåren med att plöja mig igenom många Agatha Christie böcker, för att sedan bli förtjust i svenska deckare. Det jag tyckt varit allra mest intressant att läsa är böcker tagna ur människors liv, oftast väldigt gripande. Men nu för tiden har jag svårare med "historier" om sjuka barn, troligtvis för att det kommer för nära mitt eget liv...Trots det har jag kommit igenom ett antal ändå, det är ju i så fall lika kämpigt att läsa vissa bloggar också.

Nyss har jag avslutat en bok som heter "Det räcker inte med kärlek" (sann bok) av Jenny Lexhed. Väldigt intressant; handlar om Jenny som får en pojke som visar sig vara autistisk, och hennes kamp för honom, dessutom hamnar Jenny i en psykos (pga. sitt kämpiga liv) och man får då läsa om hennes kamp att komma ur den.

Och idag har jag lånat Anna Janssons senaste och en ganska ny bok av Claes Britton och det är snabblån, så nu har jag lite press på mig att läsa och det är bra, för jag tycker så mycket om att göra det. Skönt att fly in i bokens värld. Jag har till och med en läsedagbok, där jag skriver vilka böcker jag läst och när, säkert lite töntvarning men det bjuder jag på...

Så ikväll vet ni vad jag gör! (Efter morden i Midsomer förstås.)

Bilder.

Simon och tre andra hundar fick bo med oss på hotellrummet.
Testar Michael Jacksons handavtryck.


Full koncentration...

GÖTEBORGSRESA o så lite gnäll...

Det var visst några dagar sedan sist... Vi har hunnit med Nyköpingsfrämmande och en liten tripp till Göteborg, mycket trevligt båda sakerna! Det var sån skillnad att åka med Anton i år. Förra året vi var i Göteborg, så var han mellan två "behandlingsblock", så han var väl inte jättepigg, men i alla fall så vi fick klartecken att åka. Såklart hann vi i år också med ett Lisebergsbesök, Emma och hennes kompis blev kvar i över 10 timmar (!), medans vi nöjde oss med mindre. Anton var inte så ivrig på karuseller, utan tyckte spelhallen var bäst och så kollade vi på en jättegullig 3D-film, han och jag. Och så tittade vi förstås på Michael Jacksons handavtryck, stor Michael Jackson-fan som Anton är! Roger åkte berg-och-dalbana och mådde dåligt efteråt, jag retades med honom och sa att det kanske är färdigåkt med såna (vi är inte jätteunga längre, vi som kunnat åka allt möjligt, han och jag). Men han skyllde på godiset han ätit, han är expert på att hitta på bra ursäkter ;)

Nu väntar en ganska lugn vecka (tror jag för tillfället), förutom att Anton och jag måste ta tag i skolarbete. Och nästa vecka kör det igång med olika besök i vården bland annat. Jobbigt, men ändå skönt att "bita tag" i våra bekymmer så livet kan börja te sig lite mer normalt. Men det känns fortfarande så långt, långt borta...

Jag vill verkligen inte gnälla, men det är så mycket som inte fallit på plats än, tyvärr. Jag har läst på en blogg som jag följer, att en mamma skrev att hon sörjer den familj de kunde blivit. Och det är ett så bra uttalande, för även om det kan se ut utåt att det mesta blivit som förut, så finns cancern (även om den är borta), där i bakgrunden. Det inlägget handlade mer om att man som förälder utsätter sitt barn för "övergrepp" när man tvingar dom till behandling och annat som behövs för att barnet ska bli friskt. Det var inte kul, när man stod där och Anton var HELT förtvivlad, för det personalen skulle göra....Och att det inte känns så bra när diverse biverkningar och seneffekter dyker upp. Men vad har vi för val?! Nu menar inte jag att allt var perfekt innan Anton blev sjuk, men livet hade börjat lugna sig. Så vändes allting upp och ner... Och det är mycket uppförsbacke på vägen tillbaka. Och det allra värsta är ju att ett barn ska behöva vara med om allt det här. När man är 8 år som Anton, ska man ha livets glada dagar...

Det finns mycket kloka ord och tips att läsa på andras bloggar, hittar ofta saker som jag tycker att det där var intressant och känner igen mig och så tänker jag att det måste jag också skriva om. Sen är jag dålig på att göra det. Ska bli skärpning på det!