Födelsedagsbilder.

Pengar är inte dumt att få...
...men i år smällde mobilen högst!
TV-spelsmys med Alex.
"Eld/fyrverkerier" på kladdkakan fascinerar stora som små.

ANTON 8 ÅR!!!

Bild tagen tidigare i år, som vi satte in en grattishälsning med i vår tidning till Anton.

Idag eller rättare sagt igår, eftersom klockan är så mycket, så firade vi Antons 8-årsdag och det blev en jättebra dag! Så härligt med en pigg och glad Anton, som inte behöver till sjukhuset på sin födelsedag. (Så var det förra året.) Han var mitt uppe i en intensiv period av behandlingar då. Men nu är det en trött och slut Anton, som ligger och sover. Skulle tro att vi behöver jobba på att väcka honom imorgon...fast det behöver vi å andra sidan nästan alltid...

Redan onsdag.

Balanserande björnar lär vi inte få se i Parken Zoo...
...men kanske några apor!

Vad fort tiden går! Kan också ha att göra med att denna veckan är rätt så fullbokad, både på gott och ont. Vissa saker/besök är bra/roliga men inte allt...Vi var på ett möte i måndags som inte avlöpte som vi hoppats, men vi får se, det kanske löser sig ändå. Vill inte skriva så mycket mer om det, så jag inte "hänger" ut någon. I vilket fall så tyckte de att Anton skulle prova sömntabletter för sina stora sömnproblem, till att börja med. Så nu försöker vi med det. Nu är det säkert någon "där ute" som tycker att det är dumt att ge en snart 8-åring sån medicin, när jag inte själv vill prova tex. (som jag skrivit om). Men vi måste ge det en chans; Anton måste få en normal dygnsrytm för att få struktur på vardagen. Dessutom så var de en naturligare variant, gjord på ett kroppseget ämne.

Idag ska vi på ultraljud på Antons knän och höfter. Han har ju haft lite besvär i benen/fötterna, så hans läkare är inne på att det kan komma från leder, eftersom han är lite stel på morgonen i fötterna. Han har INTE smärtor som förut, när han blev sjuk och lymfsystemet finns inte i fötterna, tack och lov...

Till något roligt; vi har fått en inbjudan av lekterapin att gå till Parken Zoo nästa vecka. Personalen hade tänkt att det skulle bli som ett avslut inför sommaren, för de cancersjuka barnen med familjer som träffas varje måndag på "lekis". Vilken fin tanke! Dessa träffar har betytt oerhört mycket för mig. Och de få gånger vi inte har haft dagvården på måndagar, så har det känts tomt...(Jag har blivit lite skadad, jag vet, som kan sakna sjukhuset...)

Fick lite jobblängtan igår: Anton och jag tog en cykeltur igår kväll, då träffade jag på en arbetskamrat. (Hon hade nog kommit vilse, var i Vilsta på promenad och bor på andra sidan stan =)) Och jag vet att de har det jobbigt, men jag blir så glad av att träffa nån från jobbet. Sen är det ju alltid några som ligger en varmare om hjärtat, som det alltid är på en arbetsplats. Tyvärr finns ju ingen möjlighet för mig att jobba nu, men det kommer, i sinom tid.

Dags att sätta fart inför den här dagen!

Nyköpingsvisit och slut på veckan.

Anton och Buddie i bilen på väg hem.
Roger poserar bredvid en spade i Hälleforsnäs. Om det är Roger som är liten eller spaden som är stor, får ni gissa er till själva!


Nu har det gått några dagar igen...Jag låg vaken en natt och kom på så bra saker att skriva om (tyckte jag i alla fall) och dagen efter fick jag inte till det alls. Ja, så kan det vara. Gör ett nytt försök nu...

Idag har vi varit hos våra kompisar i Nyköping. Alltid lika trevligt! Om jag/vi tycker tillvaron är lite trist och behöver muntras upp, så är ett besök hos Gunilla och hennes goa familj uppmuntrande, där känner man sig alltid välkommen. Synd bara att de bor 10 mil bort...

I morgon är det ny vecka igen; ganska mycket på schemat (skola, möten, sjukhusbesök osv.) Men det måste gå, har några roliga saker inplanerade också. Man behöver det!

Matbekymret verkar (peppar, peppar) gå framåt. Men jag tar inget för givet längre, bakslag blir det ju ibland: två steg fram och ett steg bak är min nya filosofi. (Visst är jag positiv?!) Fast ett tag i vintras var det ett steg fram och två steg bak, kändes det som, med det mesta. Det blev en liten uppdatering i alla fall nu, inlägget jag planerat var mycket mer djupt än så här, men det blir nog en annan gång istället.

Potatis o brunsås = glad mamma.

Bulle i sängen är inte helt fel, tycker Anton. Men det har varit perioder som inte ens godsaker frestat honom.


Konstig rubrik, jag vet, på inlägget, men det var vad Anton åt idag i skolan och DET är ett stort steg framåt. Maten är många turer kring överlag och det är ju svårt att sätta sig in i hur maten smakar för honom, av cellgifterna. Dessutom är det jobbigt för honom med alla barn och allt liv som är i matsalen. Men vi har valt, på råd från Uppsalaexperterna att inte göra det till ett jätteproblem, tids nog kommer matlusten och som man säger ; Det är inga barn i Sverige som svälter ihjäl. Han äter när han behöver och vi behöver välja våra kamper för att orka.

Förälder till ett cancersjukt barn-är det jag?

Dagarna rullar på. Idag har vi som vanligt varit på dagvården. Känns som det blev mycket bra "avhandlat". Anton fick träffa Jörgen och blev undersökt och vi diskuterade lite nya bekymmer som tillkommit, så nu känns det lite lugnare...för ett tag i alla fall...Den här oron som "äter upp mig inifrån" får jag nog leva med...Jag är åtminstone inte lika orolig på vissa andra plan längre och det får man väl se som en liten fördel. Men till priset av en gnagande oro, ja det vete sjutton.....

Vi träffade på Antons klasskamrat som också är sjuk på lasarettet. Det blev en vild fotbollsmatch mellan dom två i korridoren och lite doktorslek i sjukhusrummet. Så fina tillsammans...Skulle ha tagit en bild på Anton i doktorsrocken! Och jag och flickans mamma fick babbla av oss lite. Återigen kom jag att tänka på när jag ser dom, att ingen utifrån skulle nog gissa sig till vad de två har varit med om och vilka besvär de fortfarande har. Både skulle ju tex träffa läkaren av lite olika orsaker, efter en tuff kamp i fotboll. Men barn är fantastiska och dessutom när man är i "cancervärlden", kan det svänga SÅ snabbt. Det kan nog föräldrar till andra cancersjuka barn intyga.

Den där meningen känns inte bra att skriva "förälder till ett cancersjukt barn". Jag har fortfarande svårt att förlika mig med det, fast vi varit det i ett år nu...Men med små steg (myrsteg visserligen) framåt så blir våran vardag lite, lite mer som andras. Och hur länge man säger att han är cancersjuk vet jag inte heller, han har ju behandling för den fortfarande och är ju inte friskförklarad än! Jag kommer ihåg också första gången jag skulle skriva Antons sjukdom, lymfoblastlymfom, till försäkringskassan; det var ingen kul känsla. Man skulle hellre ha velat skriva förkylning eller nåt liknande, som jag gjort ett antal gånger tidigare när jag vabbat. Men, men...

Stackars Anton har börjat sova rätt illa. I går somnade han riktigt sent och vaknade vid 5, för att sen sova en halvtimma vid 8 igen. Så jag skulle gissa mig till att han somnar något tidigare ikväll. Märks på humöret om inte annat att han är trött. Kan inte förstå vad han vaknar av bara...Alltid är det nåt. Men annars funkar rätt så mycket bra ändå, så jag ska inte bara klaga.

Till exempel fyller våran lilla Kämpe 8 år om 11 dagar och det är något stort att glädjas över för oss! Och Anton längtar!!!

Valborgsmässoafton.

27 april-09. Sond i näsan, nål i handen, port-a-cathen inopererad 5 dagar innan. Men spela fotboll på ett blåsigt Universitetsområde skulle han. Det är bra med en vilja av stål!
Från sängläge...
...till cykelläge. Underbart!!!!!

Igår firade Roger och jag 23-årsdag! Eller så mycket firande blev det väl inte egentligen, vi åt lite god mat och tittade på elden i Sundbyholm. Men det känns bra att ha klarat av de här åren. För vi har inte haft det så lätt tillsammans alla gånger, har varit med om många tråkiga, kämpiga saker...Självklart roliga också, men det är ju ändå de jobbiga som kan förstöra ett förhållande ELLER göra att man kommer närmare varandra. Nu kämpar vi på med vårt 24:e år!

Så skönt att få slippa sjukhus i år på Valborg. Förra 30 april tillbringade vi på Akademiska; Anton fick sin första behandling och fick sonden inopererad i magen och hade jätteont! Usch vilka jobbiga minnen.....Från februari till november var Anton och vi inskrivna 89 dagar, så nog vet vi hur ett sjukhus ser ut inifrån. Och ändå finns det många andra cancerbarn som ligger inne ännu mer än Anton gjort. Stackars alla sjuka barn, det finns inte mycket rättvisa...

Vi är så glada att Anton mår så bra som han gör nu! Visst har han stora bekymmer som kommit i kölvattnet av cancern och som han/vi jobbar på plus att han fortfarande har cancerbehandling. Men att han kan få leva ett ganska "vanligt" liv känns underbart, även om det är så mycket vi har i vår vardag som inte andra friska barn med familjer har. Anton har dessutom en viss förmåga att köra slut på sig själv, VILL så mycket och det kan man ju förstå...