Pussat grisen i rumpan?

Nej då, Anton har bakat kladdkakemuffins med storasyster!

Liten uppdatering.

Dagarna går snabbt, ganska fullt upp med både det ena och det andra. KÄMPAR med skolan bla. och själv var jag till doktorn igår och idag ska vi till skolsyster, så det är ju inte direkt dom vanliga vardagsbestyren, skola, jobb, fritids och sånt som jag längtar efter! (Det där lär jag väl få äta upp nån gång längre fram, hi hi!)

Och jag vill inte gnälla, men hur kan man känna sån här trötthet; jag som "skryter" med att jag alltid är morgonpiggast här hemma. Idag var hela familjen iväg (ja, inte Anton förstås, men han gick upp innan mig i alla fall) innan jag ens lyckades få upp ögonen. Konstigt! Fick tabletter av doktorn att sova på, som man INTE blir beroende av, för det är jag livrädd för. Kanske skulle prova, för då kanske jag blir piggare dagtid.

Ikväll ska Anton vara hos farmor och farfar ett par timmar, när vi ska fixa lite saker. Så kul, för Anton var inte alltid lika positivt inställd till att bli "bortlämnad" (hos familj och bekanta) innan han blev sjuk, men nu funkar det utan problem. Bra för oss att vara ifrån varandra lite och så får han ha mysigt hos dom. Farmor, farfar och Anton har många gemensamma intressen (amerikanska bilar och Elvis (kändisen) och Anton är ju inte känd för att ha svårt att prata heller...

Dags att sätta fart och ladda för den här dagen, lite sent omsider!

Elvis på dagvården.

Elvis kollar så vi kommer till rätt ställe...
och tar blodprov i fingret (tassen)...
och blir röntgad.
Dr. Anton ordinerade rullstol.

Berg-och -dalbana.

Ska det vara så här eller är det mig det är fel på? Ena dagen känns det så bra och så nästa sjunker jag till botten. Jag trodde först att dagar som vi är väldigt upptagna har betytt att jag inte hinner grubbla, men upptäckt att så inte är fallet. Min hjärna håller igång ändå...

Det behövs så lite för att falla över kanten. Tänk om jag kunde utnyttja den energin till att göra något bra istället och nu menar inte jag det vardagliga utan nåt"större". Låter flummigt, men jag tror ni förstår hur jag menar.

Idag fick vi veta något som verkar positivt; troligtvis kommer inte Antons fröken att vara borta en längre period, som det verkade först av olika orsaker. (Som jag inte vill gå in på, av hänsyn till henne.) Men som oroade oss mycket, dels för hennes egen skull och så hur det skulle funka för Anton när han ska vara mer i skolan. Hon är så otroligt fin med honom! (Men även "hjälpfröken" i klassen är bra och gammal bekant från 6-års och fritids till Anton.)

Igår var vi på dagvården. Gick bra (som vanligt nu för tiden). Träffade kompisen som inte alls mådde bra och somnade på lekterapin. Han hade mått bra på morgonen och sedan vände det. Tvära kast, men tyvärr som det kan vara i "cancervärlden". En värld som jag knappt förstod mig på innan Antons sjukdom och inte ville bli insatt i, men nu är det som det är...Vi tog lite bilder på Elvis första besök på vårt sjukhus, lägger ut bilder sen om Anton vill.

Har förresten läst på Cancerfondens sida att det är ca 250-300 barn av de 1,6 miljoner barn som finns, som får cancer/år och funderar hur liten risken är att ens son/dotter ska bli drabbad egentligen??? Orkar inte ens räkna ut det, jag vill att risken ska vara 0%!!!!!

Dammsugartårta och 16-åring!

Idag för 16 år sedan föddes Emma, en stor bebis på 4985 gram och det kan man inte tro när man ser henne nu! Så idag har vi firat med tårta och Emma har bakat 3 sorters fikabröd (väldigt goda) och gjort tårtan tillsammans med pappa. Storebrorsan skjutsade henne till Coop för att köpa hårfärg, så snart behöver inte Roger och jag göra nånting här hemma...Jodå, det finns massor att göra ändå, men lite skönt är det att vi kan hjälpas åt. Allra helst som jag drabbats av nån sorts trötthet, så det känns som jag blivit klubbad i huvudet. Men nu ska jag inte tråka ut er med det.

Kan inte fatta att våra barn börjar bli så stora: Daniel 19 1/2, Emma 16 och Anton snart 8 år. Måste ju betyda att jag börjar bli gammal...Fast jag är egentligen inte rädd för att bli äldre, det är ju bara en siffra. Har varit mamma i lite över mitt halva liv nu!

Anton blev som tur är inte sjuk tidigare i veckan, verkade ju då som att något var på gång. Men jag tror att han precis som jag, inte är van vid tempot vi haft ett tag. Så en vilodag emellanåt är nog ett måste för Anton ibland. Lätt att glömma när han verkar så pass pigg, men tyvärr kommer det lite surt efter. Men vi jobbar på att orka mer och det blir bättre, sakta men säkert.

Får lite dåligt samvete när fler än förut skrivit kommentarer sista veckan; jag har ju tidigare försökt att svara ibland på kommentarer, men nu har jag inte riktigt hunnit med tyvärr, men jag läser dom och blir SÅ glad. Ska försöka bättra mig, för jag vet själv att det kan vara kul att få gensvar när jag kommenterar på någon annans blogg.

Bra ide förresten, med en egen blogg till Anton, vi ska fundera lite på det, han vill det tror jag!

Kaninbloggen!

Anton hade på förslag att jag skulle döpa om bloggen till "kaninbloggen", men jag tror jag håller mig till det nuvarande namnet, lätt för folk att minnas, men det är ju inte ett speciellt fantasifullt namn.

Men Kaninbloggen var en gullig idé!

(Läs gärna inläggen från den 21 och 25 februari, om du inte läst vår fantastiska och sorgliga historia om kaninen.)

Stockholm.

Kaknästornet.

Emma, Roger och Anton spanar på utsikten. (Emma är inte nöjd med sin min, men jag fick lägga ut den i alla fall.)
Utanför Barncancerfonden.

Det blev en bra dag igår, först var vi till Kaknästornet, det tyckte Anton var spännande. Men han trodde att det skulle kännas som han var högre upp än dom 155 meter som det är. Nu har han siktet inställt på högre byggnader, hmm...

Sen var vi till Barncancerfonden, för att köpa stolen. Vilken trevlig och tillmötesgående personal! Fick med oss reflexer, 2 DVD (info.film om hur det är att vara cancersjuk och en för skolan) och fick en"rundvandring" på kontoret. Passade även på att köpa ett Hopesmycke, när vi ändå var där.

Sen blev det shopping och vi var helt slut sen, vi är inte vana att göra sånt här längre, men kul att det blev av! Nu är vi sugna på att åka dit i vår igen, fast då med tåg, vi får väl se om och när det blir.