Det här med ålder och år...

Läser en rätt kul blogg (Monas universum), där Mona emellanåt skriver om att hon har en ålderskris inför 50-årsdagen i sommar. Jag fyller visserligen "bara" 44 i sommar, men jag bryr mig inte ett dugg om att siffran stiger. Känns så skönt! Inbillar mig att det har att göra med att mina föräldrar inte blev så gamla (mamma 47 och pappa 63)...

Och så det här med att åren går så fort nuförtiden... Också skönt! För nu i april är det 6 år sen Anton fick sin cancer. För ju längre tiden går sen 17 april 2009 (tycker inte om det datumet alls, eftersom min mamma dog den 17 april, fast 1988), desto mindre risk för återfall. Så för mig får gärna åren gå!

2014

Jag skulle ju inte skriva, såvida det inte hände nåt cancermässigt. Men på den fronten är det lugnt... Vi har klarat av 3 kontroller hos Antons fantastiska läkare Jörgen och ett besök på barnonkologen på Akademiska. Troligtvis blir det längre mellan kontrollerna nu och det känns, tro det eller ej, skönt. Det är så psykiskt jobbigt för Anton och han behöver lugn och ro. Trodde aldrig jag och Roger skulle känna så. Vi som fick panik när de drog ner provtagningen från 2 ggr/vecka till 1gång och sedan varannan vecka och så vidare... Däremot har vi haft många andra besök i vården, så lugnt är det inte. Men, men, det verkar vara så som livet ser ut för oss.

Men det märks att Antons syskon är vuxna nu. (De är 20 och 24 år gamla nu, hjälp vad tiden går.) Från att ha varit en "kaosfamilj" (tolka det hur ni vill), så funkar vi mycket bättre tillsammans. Och de är till stor hjälp, också för mig och Roger. Vi har kunnat åka bort på tu man hand några gånger och de har varit hemma med Anton!  Nu har vi planer på att göra en resa alla fem ihop, antingen nästa jul, eller till Rogers 50-årsdag (hösten 2016). Vi får se, utmaningen blir att komma överens om ett resmål i en familj med 5 starka viljor, haha!

Året 2014 gick både uppåt och neråt i vår berg-och-dalbana. Vissa perioder bra, vissa inte. Man får försöka förtränga det dåliga och fokusera på det positiva.  Jag är glad att jag kunnat jobba mer än året innan i alla fall. Nu menar inte jag att det är viktigare än Anton, men att få känna att man på det stora hela kan sköta sina plikter, gör ju att självkänslan stiger. Och som jag skrivit förut så är det viktigt att vara en del i ett socialt sammanhang också.

Vi fick ett skrämskott i somras; helt plötsligt fick Anton mängder med blåmärken på benen. Såg riktigt illa ut.  Vi kontaktade dagvården och fick komma dagen efter. Det är väl ändå en liten gräddfil och en STOR trygghet, att man som förälder blir tagen på allvar! Men då kom nästa problem, Anton har ju inte port-a-cathen kvar och personalen var tvungna att ta venprov, som Anton är livrädd för. Men det gick så himla bra. Tog lång tid, då Anton är svårstucken tyvärr. Men med lugn, tålmodig personal och en kille som har vuxit till sig, så gick det kanonbra! Tack och lov var det inget fel. Utan det visade sig att det är en medicin Anton tar för att må bättre, som kan ge denna biverkning och det i kombination med att Anton farit runt på kick-bike och slagit i benen massor så...  Vilken lättnad! Och nu har blåmärkena hållit sig borta.

I april är det 6 år sedan Anton blev sjuk. Och månaden efter fyller han 13 år! :) Och nästa år på våren, 5 år efter avslutad behandling, så kommer han bli friskförklarad, underbart!

Får se om jag dyker upp nåt här igen. Anton vill att jag ska skriva, så vi får se...

Dags att runda av.

Det är dags att sluta helt med bloggen nu. Jag har inte behov av att skriva längre och tiden finns inte riktigt heller. Det klart att jag skulle kunna få ner några rader då och då. Men eftersom det här mest var tänkt som en cancerblogg och vårt liv tack och lov innehåller mindre och mindre av det, så känns det som ett steg till i rätt riktning.

I helgen som var, var det 5 år sedan vi första gången satt på akuten för Antons fruktansvärda smärtor. Som en blixt från en klar himmel... Han hade varit så frisk innan.  Och nu äntligen börjar vårt liv kännas mer som "vanligt", det vill säga tiden innan cancern. Helt vanligt känns det inte som det kommer bli, men så nära som vi är nu, har vi inte varit sen innan Anton blev sjuk. Men hjälp, vad tid det tagit och vi får fortfarande ta det "sakta men säkert" och leva "en dag i taget".

Jag önskar att det fanns nån sorts plan att att ta till efter cancersjukdomen, för att komma framåt med det psykiska måendet.  Det sägs ju att vara med om en cancersjukdom, är ungefär samma sak som att ha upplevt krig. Och det säger ju mycket, tycker jag. (Men alla reagerar inte på samma sätt givetvis.) Men jag ska inte klaga, för vi har fått otroligt mycket hjälp från personer inom olika instanser. Och självklart är prio ett överlevnad!

Cancerkontrollmässigt då?! Var tredje månad blir det blodprov och läkarbesök (vet ej hur länge det kommer pågå) här på vårt sjukhus. Och en gång per år är det kontroll på Akademiska i Uppsala.

Igår var vi på en cancerkontroll här på Mälarsjukhuset. Det gick så fantastiskt bra! Kan låta som skryt, men när i stort sett alla besök/kontroller slutar halvdant gjorda, med rädsla och ilska då är det inte skryt, tycker jag. Så himla stolt över Anton! Han har förändrats så mycket... Låt oss få "vila" i det här nu. Provsvar har vi inte fått, men förhoppningsvis är de bra. Han verkar åtminstone pigg och välmående.

Skulle något förändras till det sämre cancermässigt, så återkommer jag nog. Men jag önskar att jag inte ska behöva skriva här igen på grund av sjukdom...

Med hopp om en cancerfri tillvaro!
-----------------------------------
Liten uppdatering: Proverna såg bra ut! :)

Väldigt kloka ord...

... från en väldigt klok man, Kristian Gidlund, som tyvärr förlorade kampen mot sin cancer för en tid sedan:

"Därför ser jag det ännu tydligare - jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i era bröst, prata, bråka aldrig om pengar, våga säga nej, våga säga ja, våga vara lyckliga."

Översköljd.

Häromdan (för övrigt en underbart solig höstdag) när jag skulle hämta Anton och såg när han la sig på marken och rullade ner för slänten de har på skolan, så var min första tanke; Nej... han blir skitig och dan... Men så hejdade jag mig i min egen tanke, att vad spelar det för roll. Han såg så himla nöjd ut och hade kul med kompisarna och det är ju det viktiga! Tänker på de barn (alldeles för många) som inte nånsin kan göra sånt mer... Där och då kom det över mig igen, vilken tur vi har haft (hittills)... Cancern är borta och livet funkar i det stora hela bättre än på länge. (Vissa bakslag kommer ibland, på den känslomässiga fronten och så kommer det kanske fortsätta. Oro och ångest försvinner inte i en handvändning.) Nu kan det låta som att jag är så djup och går och tänker på det här hela tiden, så är det inte. Men det är sånt jag vill pränta ner... För att påminna mig själv.

"Livets klot"

Förändringarnas tid :)

Saker och ting ändrar sig. Vår dotter har flyttat till Karlstad nu. Så nu är det bara jag, Roger och Anton som bor här hemma (plus ett gäng djur, pust... ;) Känns underligt, men jag tror att det kommer bli bra. De senaste åren har tagit så hårt på oss alla fem och nu (tycker jag åtminstone) känns det som vi har börjat läka och kan "bli" en hel familj igen. Kan låta motsägelsefullt, men vissa av oss har börjat må mycket bättre nu och det gör ju att ångesten, ilskan och irritationen håller sig längre bort än förut. Och vi mår bättre tillsammans hela familjen. För det är baske mig inte lätt att hamna i cancervärlden. Hela familjen mår dåligt, även om det självklart är värst för den som insjuknar.

Nu börjar vi det nya kapitlet och önskar att livet ska få vara lugnt och få "vila" i det (förutom vardagsstressen då, som hör till för alla). Men mycket, mycket hellre den stressen än sjukdom och elände.

LD- prov.

När vi fick veta att Anton inte skulle behöva göra magnetröntgen längre (eftersom det gått 2 år sen avslutad behandling och röntgenbilderna såg helt normala ut nu), så blev det dubbla känslor. Lättnad för att han skulle slippa genomgå stressen/oron/ångesten som hör till runt den undersökningen... Men också en gnagande oroskänsla, hur blir det nu om nåt börjar växa i hans kropp?!

Men när jag märker att Anton blivit en helt annan kille nu, när inte dessa undersökningar ska ske och port-a-cathen är borta, då blir jag varm i hjärtat. Och då överväger faktiskt den känslan (oftast i alla fall...) 
Beror ju på hur tankegångarna går.

Hur som helst så träffade vi Antons cancerläkare i veckan och fick då höra att de ska ta ett prov (var tredje månad) som heter LD-prov och visar sönderfallande celler (om cancereländet skulle börja röra på sig, hemska tanke). Tydligen ett prov som är vanligt att ta efter lymfomsjukdom, vad jag förstod. Känns bra.