I helgen som var, var det 5 år sedan vi första gången satt på akuten för Antons fruktansvärda smärtor. Som en blixt från en klar himmel... Han hade varit så frisk innan. Och nu äntligen börjar vårt liv kännas mer som "vanligt", det vill säga tiden innan cancern. Helt vanligt känns det inte som det kommer bli, men så nära som vi är nu, har vi inte varit sen innan Anton blev sjuk. Men hjälp, vad tid det tagit och vi får fortfarande ta det "sakta men säkert" och leva "en dag i taget".
Jag önskar att det fanns nån sorts plan att att ta till efter cancersjukdomen, för att komma framåt med det psykiska måendet. Det sägs ju att vara med om en cancersjukdom, är ungefär samma sak som att ha upplevt krig. Och det säger ju mycket, tycker jag. (Men alla reagerar inte på samma sätt givetvis.) Men jag ska inte klaga, för vi har fått otroligt mycket hjälp från personer inom olika instanser. Och självklart är prio ett överlevnad!
Cancerkontrollmässigt då?! Var tredje månad blir det blodprov och läkarbesök (vet ej hur länge det kommer pågå) här på vårt sjukhus. Och en gång per år är det kontroll på Akademiska i Uppsala.
Igår var vi på en cancerkontroll här på Mälarsjukhuset. Det gick så fantastiskt bra! Kan låta som skryt, men när i stort sett alla besök/kontroller slutar halvdant gjorda, med rädsla och ilska då är det inte skryt, tycker jag. Så himla stolt över Anton! Han har förändrats så mycket... Låt oss få "vila" i det här nu. Provsvar har vi inte fått, men förhoppningsvis är de bra. Han verkar åtminstone pigg och välmående.
Skulle något förändras till det sämre cancermässigt, så återkommer jag nog. Men jag önskar att jag inte ska behöva skriva här igen på grund av sjukdom...
Med hopp om en cancerfri tillvaro!
-----------------------------------
Liten uppdatering: Proverna såg bra ut! :)
3 kommentarer:
En tanke som jag får när jag läser din blogg avslut att jag tror att egenteligen skulle det vara viktigt att skriva om vad händer efter man blivit frisk och inte har mera behanlingar hur mår man psykiskt har man fått några men av all strålning mediciner hur lätt är det att få tillbaks sina gamla vänner etc jag förstår att det kan vara svårt att man hänger ut sitt barn men man kan ju göra det anonymt/ Carina
Jo, visst vore det viktigt! Men jag har lite svårt att skriva öppet om den psykiska biten. Det har varit (och är ibland) väldigt kämpigt inom den biten, men jag vill inte hänga ut A för mycket. När han var mindre brydde han sig inte i samma utsträckning om vad jag skrev heller. Du har en bra tanke i din kommentar. Men nu har jag bestämt mig för att avsluta.... / Camilla.
Hej Jag kommer sakna din blogg.
Har du någon annan som du skriver lite i?
Och jag vet hur det är jag har inte läst eller skrivit i lillemans blogg på länge.
Ha det gott kram på er
Skicka en kommentar