Väldigt kloka ord...

... från en väldigt klok man, Kristian Gidlund, som tyvärr förlorade kampen mot sin cancer för en tid sedan:

"Därför ser jag det ännu tydligare - jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i era bröst, prata, bråka aldrig om pengar, våga säga nej, våga säga ja, våga vara lyckliga."

Översköljd.

Häromdan (för övrigt en underbart solig höstdag) när jag skulle hämta Anton och såg när han la sig på marken och rullade ner för slänten de har på skolan, så var min första tanke; Nej... han blir skitig och dan... Men så hejdade jag mig i min egen tanke, att vad spelar det för roll. Han såg så himla nöjd ut och hade kul med kompisarna och det är ju det viktiga! Tänker på de barn (alldeles för många) som inte nånsin kan göra sånt mer... Där och då kom det över mig igen, vilken tur vi har haft (hittills)... Cancern är borta och livet funkar i det stora hela bättre än på länge. (Vissa bakslag kommer ibland, på den känslomässiga fronten och så kommer det kanske fortsätta. Oro och ångest försvinner inte i en handvändning.) Nu kan det låta som att jag är så djup och går och tänker på det här hela tiden, så är det inte. Men det är sånt jag vill pränta ner... För att påminna mig själv.

"Livets klot"

Förändringarnas tid :)

Saker och ting ändrar sig. Vår dotter har flyttat till Karlstad nu. Så nu är det bara jag, Roger och Anton som bor här hemma (plus ett gäng djur, pust... ;) Känns underligt, men jag tror att det kommer bli bra. De senaste åren har tagit så hårt på oss alla fem och nu (tycker jag åtminstone) känns det som vi har börjat läka och kan "bli" en hel familj igen. Kan låta motsägelsefullt, men vissa av oss har börjat må mycket bättre nu och det gör ju att ångesten, ilskan och irritationen håller sig längre bort än förut. Och vi mår bättre tillsammans hela familjen. För det är baske mig inte lätt att hamna i cancervärlden. Hela familjen mår dåligt, även om det självklart är värst för den som insjuknar.

Nu börjar vi det nya kapitlet och önskar att livet ska få vara lugnt och få "vila" i det (förutom vardagsstressen då, som hör till för alla). Men mycket, mycket hellre den stressen än sjukdom och elände.

LD- prov.

När vi fick veta att Anton inte skulle behöva göra magnetröntgen längre (eftersom det gått 2 år sen avslutad behandling och röntgenbilderna såg helt normala ut nu), så blev det dubbla känslor. Lättnad för att han skulle slippa genomgå stressen/oron/ångesten som hör till runt den undersökningen... Men också en gnagande oroskänsla, hur blir det nu om nåt börjar växa i hans kropp?!

Men när jag märker att Anton blivit en helt annan kille nu, när inte dessa undersökningar ska ske och port-a-cathen är borta, då blir jag varm i hjärtat. Och då överväger faktiskt den känslan (oftast i alla fall...) 
Beror ju på hur tankegångarna går.

Hur som helst så träffade vi Antons cancerläkare i veckan och fick då höra att de ska ta ett prov (var tredje månad) som heter LD-prov och visar sönderfallande celler (om cancereländet skulle börja röra på sig, hemska tanke). Tydligen ett prov som är vanligt att ta efter lymfomsjukdom, vad jag förstod. Känns bra.

Varning!

(Bäst att skriva så, då någon tog illa upp när jag la ut den på facebook. En del är känsligare än andra. Jag är nog lite "skadad", för jag tål ganska mycket, både på gott och ont...)

Så ser den i alla fall ut; port-a-cathen efter 4 år och 4 månader i Antons kropp.

Ett stort orosmoment, men ett otroligt bra hjälpmedel! Anton är tydligen väldigt svårstucken och det visste vi inte. De hade fått sticka honom runt 8 gånger när han var sövd, för att få tag i ett kärl. Så vi kan vara glada att han haft "porten" när han hade cancer. Tittar man nog på den, kan man se att det är märken efter många, många nålar. Ja jösses, den har sin egen lilla historia...

Kolmården.

För fjärde gången sen Anton insjuknade i cancer var vi till Kolmården med Barncancerföreningarna igår. (Förra året åkte vi inte.) Helt fantastiskt att de anordnar en sån dag!

Nåt som däremot kändes overkligt (och ledsamt) var när vi såg mängden barn med familjer som tittade på den fina delfinshowen (som bara är för "barncancerfamiljer"). Delfinariet var i stort sett fullt... Samtidigt som man är väldigt tacksam och glad över att vara där, så far tanken genom huvudet; alla dessa barn och ungdomar, hur mycket har de fått vara med om... Och så alla som inte finns hos oss längre...
----------------------------------------------------------------------------

 Vi hade i alla fall en jättebra dag och var så nöjda (men trötta) alla tre på kvällen!

Tack Kolmården och Barncancerföreningen och även Lidl som sponsrade med fika! :)

Port-a-cathen bortopererad.

Nu var det visserligen en vecka sedan. Men det går att skriva om gamla nyheter ändå och det är ju BRA nyheter! Jag tror Anton tycker att det är en befrielse att den inte är kvar längre. Han verkar inte lika rädd för att något eller någon ska komma emot där. Underbart! Häromdagen såg jag honom "skojbråka" med en pojke i klassen (de var med på det båda två) och jag tror faktiskt det var första gången jag såg det. Det säger en hel del... Porten har varit ett mycket irriterande objekt.

Och förhoppningsvis var det här sista sövningen (åtminstone vad gäller cancersjukdomen). (Om någon undrar varför han blev sövd, så är det bland annat för hans stora oro inför alla ingrepp, I vanliga fall tror jag man är vaken, men jag är inte hundra på det. Dessutom skulle tandläkaren "fixa" lite med Antons tänder när han var sövd.)

Nu är det bara "stick-i-fingret" var tredje månad som gäller och det fixar han galant.

Ännu en sak som är avklarad att "bocka av på listan"!