Förbannade sjukdomar...

Livet går vidare, det måste ju det, trots allt sorgligt och tråkigt som händer. Det är konstigt det där... Roger sa till mig för en tid sedan att det är konstigt att man funkar "så pass bra" ändå. (För som vanligt är det ju inte.) Kunde inte låta bli att fråga om han tycker att jag är en konstig prick som klarat att "leva vidare" utan vissa av mina kära. Och nej, det tyckte han ju inte förstås...Men man måste ju uppleva själv för att förstå. Nu förstår jag bättre hur Roger kände när min pappa dog, dvs. känslan av att förlora en svärförälder som funnits i ens liv så länge. Saknaden finns där och det är svårt att förstå att de som är borta är borta för evigt. Och saknaden kan göra så ont.

Idag är det dessutom ett år sedan min fina vän Anna somnade in, endast 34 år . Så det är inte konstigt om jag känner mig lite extra tung i sinnet i dag... (På bilden ovan: Anna, jag och Anton i december-2009. Hennes sons opererade fot tittar fram på fotot också)

Vad det gäller Anton så går det lite framåt. Myrsteg kan man säga, men bättre det än "bakåtsteg"

Tyvärr har mer tråkigt skett... När barn  och personer blir sjuka som har ett väldigt hälsosamt leverne, ja då undrar man; vem går egentligen fri?! Reklamen säger ju att 1 av 3 (!) får cancer (men alla drabbas), så vad kan man göra för att slippa undan... Som anhörig eller drabbad själv.... Usch.

Måste bara få säga: HATAR CANCER!!!

Segt...

Livet känns som en seg massa och jag kommer ingenstans... Ungefär så är läget. I natt drömde jag till och med att jag försökte komma framåt, men det gick inte.

Vi har efter 3 års (!) "önskan" fått en viss typ av hjälp från skolan och det känns bra. (Blir lite säga A men inte B tyvärr, men det är av hänsyn till Anton.) Det går så förskräckligt sakta bara. Men det är nog det rätta, att skynda långsamt. Förstår bara inte att jag inte fått in det i mitt huvud än. Hur som helst så är hjälpen vi fått ett steg i rätt riktning och Anton har en underbar lärare.

Vi har haft min svärmors begravning också sedan jag skrev senast. Det var väldigt, väldigt kämpigt. Och det känns så overkligt att hon är borta...

Tyvärr har jag fått veta att Antons före detta klasskamrat som var sjuk i leukemi har fått återfall och får för tillfället ingen behandling alls. Jag önskar så att jag kunde göra nåt.

Det är mycket som "surrar" i huvudet just nu, men nåt som i alla fall känns bra är att jag ska gå och jobba ikväll!  Har blivit dåligt av den varan i år, förutom möten och min utbildning då.

Man får vara glad för det lilla...

Det här med friskförklaring...

Ibland får vi ju frågan om Anton är friskförklarad och vet faktiskt inte riktigt vad vi ska svara. Man får lite olika besked av läkarna och tydligen är det inte så enkelt med friskförklaring vad det gäller barncancer. Läs vad barncancerfondens expert svarar här.

S**t-2013.

Det här året har verkligen börjat ledsamt med stor sorg.

Vår "nära-och-kära" som var mycket dålig i höstas har tyvärr somnat in för alltid. Bara dagar innan det var dags att få bli "riktig" pensionär... Och som dessutom precis gått igenom en stor operation.
Varför är livet så orättvist???

Den här personen har funnits i mitt liv i 25 snart 26 år och alltid varit en viktig person för mig, våra barn och givetvis för min man.

Det var hon som lärde mig baka bullar i Rogers och min första lägenhet...
Det var henne jag ringde till när Daniel var bebis och hade nästan 41 graders feber...
Det var hon som nästan bad om ursäkt, när hon hade rensat vissna blommor hos oss när hon var barnvakt...
Det var hon som bakade storbak med pepparkakor med våra barn till jul....

Ja, listan kan givetvis göras lång.

Ljuset brinner här hemma för dig!
-----------------------------------------------------
(Och som ringar på vattnet för det med sig en massa bekymmer, men det är en helt annan historia så det varken orkar eller vill jag gå in på. Men ingen i familjen mår bra av allt som hänt.)

Skriva några rader...

Häromdagen fick vi telefonsamtal från Antons cancerläkare här i stan. Han ville kolla så att vi fått röntgensvaret från Uppsala. Vad de inte sa (från Uppsala) var att de tre månaderna mellan röntgenkontrollerna nu blir sex månader, eftersom det inte visat några förändringar där cancern satt i höften och vätskan kanske till och med syns lite mindre.

Känns skönt då det är en stor pärs för Anton vid röntgentillfället och flera veckor runtomkring. Visst är det underlig känsla att det dras ut på tiden, men när Anton blev sjuk fick han fruktansvärda smärtor och diverse andra symtom. Så skulle några j***a cancerceller komma åter visar det sig nog kroppsligt sett.

Och kanske kommer han få ta bort "porten" efter röntgen och årskontrollen i maj. Det längtar Anton efter, då den är ett störande objekt för honom. Och så är det ännu ett steg på väg mot friskheten!

Inlägg nummer 400 och kanske ett avslut.

Det känns inte riktigt lika viktigt för mig att skriva längre. Även om jag haft en period där jag varit under isen igen, så har jag kämpat på för att komma igenom det. Tyvärr blir mitt jobb lidande och det känns inte alls bra. För jag trivs så bra på mitt jobb, men när kroppen säger ifrån är det bara att "lyda". Nog om det.

Anton har genomgått en röntgen igen; med positivt resultat-ingen cancer!  Men själva nålsättandet/sövningen inför röntgen var riktigt, riktigt kämpigt. Det gör så ont i mig. Fruktansvärt att se sitt barn få sån ångest och att behöva tvångshålla honom. Men vi kan ju heller inte hoppa över den. Fast till nästa gång har personalen planer på (både från dagvården och BUP) hur vi ska göra för att det inte ska bli en sån hemsk upplevelse för Anton. För senast var det jobbigare än på flera år... (Vilken konstig känsla att skriva så; på flera år. Tänk att det snart gått 4 år sen allt började.)

Skolan funkar ganska bra. Det flyter inte på som det gör för många andra barn, men med den tillvaron vi har nu, så är det ok. Anton har fått tillbaka sin fantastiska lärare han hade när han var sjuk och det tror jag kommer bli bra. Men vi för en stor daglig kamp hemma om skoldelen (och även andra måsten) och det tar på krafterna. Men man får ta en dag i taget.

På kursen jag går har vi bland annat lärt oss om kriser och att de kan vara utvecklande. Att man kommer ur krisen med en annan visdom. Ärligt talat vet jag inte om jag kommit ur krisen än. Jag höll mig uppe i början på ett sätt som jag idag inte riktigt förstår själv. Troligtvis är det därför jag inte känner mig helt lugn och harmonisk i mitt inre än. (Frågan är om man någonsin kan känna sig helt lugn?!) I alla fall kom reaktionen på allt som är/har varit med fördröjning kan man säga. Men vad det gäller andra ("sämre") sidor som jag haft, så har jag ändrat mig till viss del. Och det kan vara en styrka, men det är inte värt det till det här priset. Men visst kan man lära sig nåt av kriser.

Anton har ändrat sig väldigt mycket efter cancersjukdomen och mest troligt har vi nog det hela familjen. Vår tidräkning är numera tiden före och efter Anton blev sjuk. Och det är tydligen inte heller helt ovanligt. Jag kan önska att jag uppskattade tiden före mera. Men, men, människan funkar ju inte så.

Genom att gå igenom nåt sånt här som vi gjort, så lär man sig vilka som är de viktiga människorna i ens liv. Och det är både på gott och ont. Vissa personer blir man alldeles varm i hjärtat av och tyvärr finns det dom (inte många, men ändå) som visat sin "rätta" sida och som man helst inte ödslar speciellt mycket energi på. Utan min man och min syster vet jag inte hur jag skulle klarat detta. Och givetvis mina älskade barn.

Varför skriver jag då KANSKE ett avslut?! Jag känner att bloggen gjort sitt nu. Om något särskilt skulle ske, gällande Antons cancer så återkommer jag nog. Men därför hoppas jag att livet fortsätter ha sin"gilla gång". Och att år läggs till år och att Anton inte längre har mer risk än någon annan att få cancer.

Skänk gärna tanke och en peng till nån av barncancerfondens eller cancerfondens insamlingar eller gör som jag precis gjort; bli månadsgivare hos BCF. Eller handla en julklapp i deras webbutik. Finns hur mycket som helst man kan göra. Många bäckar små...

För en sak tror jag vi alla är överens om; cancer är en fruktansvärd sjukdom, som tyvärr alltför många insjuknar i eller blir indirekt drabbade som anhöriga!

Och denna bilden hoppas jag är ett minne blott...

Tack och hej!

Fokusera, fokusera...

...på det som är bra. Det är vad jag måste göra.

Den här veckan har inte varit lika bra som den förra, av olika orsaker... Då måste jag stålsätta mig för att uppskatta det som funkar bra. För det är ju så mycket som "gått framåt" mycket.

Och som våra liv var innan Anton fick sin cancerdiagnos, så blir det troligtvis inte igen (för då borde det ha rullat på i gamla fotspår "redan" nu. Jag kan låta bitter, men att hamna i det som vi varit i, i snart 3 1/2 har märkt oss i familjen på olika sätt (och mest negativa då). Ska inte sticka under stol med att det lärt mig positiva saker också; är till exempel inte alls lika orolig inför vissa saker längre och att jag har en styrka att plocka fram vid behov. MEN det är inte värt priset för att lära sig det! Att se sitt barn behöva lida så...

Vad jag menar är, att många som varit med om egen svår sjukdom, kan säga att de inte skulle vilja vara utan den och det är deras åsikt...Det kan inte jag uttala mig om. Men att vara anhörig (som både mamma och dotter till en cancersjuk person), det är fruktansvärt och kunde jag, skulle jag sudda ut alla de här åren, men det är ju en utopi.

Det känns att det börjar närma sig röntgen igen, visserligen cirka en månad kvar, men rätt snart lär kallelsen dimpa ner. Känns i magen också, de där fjärilarna börjar röra på sig så smått... Så drygt en månad har vi kunnat pusta ut ungefär, orättvist kort tid kan jag tycka.

Jag hoppas verkligen allt ser bra ut framåt maj nästa år, ingen vätska och ingen ärrvävnad på platser där det inte brukar vara det. Så att röntgenundersökningarna kanske kan ske med längre intervaller emellan och att Antons port-a-cath kan plockas bort. Anton har börjat längta efter att få bort den och det kan jag förstå, han är så rädd att få ett slag eller en boll där till exempel. (Killar i den åldern är ju inte alltid så försiktiga...) Men när han frågar mig om den ska bort, kan jag ju inte lova nåt.

Märks att det snurrar i huvudet på mig va?! (Och så är ju även tankarna hos vår nära familjemedlem, som fortfarande är inlagd på intensiven...)

Men vi får fokusera på att både hon och Anton finns kvar hos oss, det är ju det viktigaste! (Resten av "problemen" får vi/dom "jobba" på...)

Idag blir det ett liitet lugnt firande av en sjuk Roger som fyller 46! (Men om man frågar honom så är det 25+ ;)