Positivt möte.

Var på skolmöte idag (för femtielfte gången känns det som). Men det var ett väldigt bra möte. Vill inte gå in på varför vi hade det, men det vi trodde var ett jätteproblem, upplevs inte riktigt så av lärarna.

Och Anton var så duktig! (Har man myror i brallan, så är ett "tråkigt" möte inte lätt att sitta på.) *Stolt mamma!*

Så just nu känns DE problemen lite lättare.

"Inre stress"

Kan man få önska sig ett liv med lite mindre oro, tack?! Ska inte påstå att mitt liv är jobbigare än andras, för så är det inte. Men från det (eller några månader efter) jag och Roger träffades, har det hänt ett flertal jobbiga tråkiga händelser. Visst, det har inte varit hela tiden, men en del saker som händer, tar ju längre tid att återhämta sig ifrån.

Men jag undrar ibland hur mycket den inre stressen och oron påverkar en och hur "skadligt" det är?!

Och hur får man bort "katastroftänket"?! Det är svårt när det sker saker med jämna mellanrum som skakar om ens tillvaro. (Innan min mamma blev sjuk -87, så var jag inte så här.) Oroar mig visserligen inte lika mycket för småsaker längre och det är ju bra, men jag orkar inte med de där fjärilarna i magen, som aldrig försvinner. (Och inte får en chans att försvinna heller, känns det som.)

Suck... men, men, det är bara att kämpa vidare.

Leva i nuet.

De sista dagarna har gjort att jag tänker ännu mer på att jag/vi måste leva nu och inte sedan. För livet kan snabbt förändras...

Någon i vår närhet blev hastigt svårt sjuk under den gångna helgen. Vill inte skriva mer än så, för personen kanske inte vill att jag lämnar ut henne.

Jag är så glad att det nu verkar gå åt rätt håll och hoppas så innerligt att hon får vara med oss många, många år till.

 

Lymfom-fakta.

Lite mer lugnande.

Idag ringde Antons läkare igen... och jag höll på att få hjärtsnörp... Inte vanligt att de ringer efter en vecka igen, efter att vi fått röntgensvar. Men det var bra "nyheter"; Uppsala-läkarna har kontaktat en onkolog som är "lymfom-expert". Hon hade sagt, att det är inte helt ovanligt att de ser vätska/ödem som visar sig efter cellgiftsbehandling för lymfom. Det är alltså fler barn ändå, som råkat ut för detta. Hur som helst, blir det fortsatta röntgenundersökningar var tredje månad ett tag till.

Så nu ska vi försöka andas ut... men det känns bättre av detta besked i alla fall.
---------------------------------------
Finns andra saker som "strulat" denna veckan. Men där jag tidigare tagit mycket ansvar (fast det inte varit mitt egentligen), känner jag nu att jag ORKAR inte. Så de ansvariga får försöka komma på en lösning.

Apropå detta, så läste vi om Barnkonventionen på min utbildning igår. Kan ju bara säga att det fanns punkter som jag vet av egen erfarenhet INTE följs, tyvärr.

Men jag känner mig så himla nöjd över att jag valde att tacka ja till denna utbildningen, så bra stämning och fantastiska lärare. Nåt som jag gör bara för mig (fast det har med jobbet att göra i det stora hela visserligen).
Ett riktigt lyft (Omvårdnadslyftet)!  ;)

Nu ska jag njuta av min lediga dag! =)

Efterlängtat svar!

I torsdags fick vi äntligen röntgensvaret, inga lymfomförändringar, men ödemet är fortfarande kvar (oförändrat). Nu känns det lugnt för ett tag igen. (Men det är svårt att slappna av helt ändå, men vi jobbar på det...)

Det är svårt att förklara den där känslan, man får ett positivt besked, som man väntat och väntat på. Och det är en mardröm att vänta på. För hur det än är, så kan allt ändra sig radikalt den minuten läkaren ringer, man kan kastas in i eländet igen. (Och då är det oftast snabba bud, när Anton blev sjuk var vi på Akademiska efter 4 dagar och det var lite längre tid än för många andra...) Och även efter ett positivt besked, så sköljer många stora och omvälvande känslor över en.

Och nu känns det jättebra, när vi landat lite i det. Så skönt för Anton, som undrat över svaret mer än vanligt den här gången. Kanske hör till åldern, han förstår ju mer och mer desto äldre han blir. (Men det gör mig så ledsen också, jag vill inte att han ska behöva grubbla över såna saker...)

Hade ett så bra samtal med Antons läkare, vi har funderat mycket över ödemet. Något gör ju ändå att det inte ska vara där det är. Fick förklaringen att de misstänker att det är en biverkan av cellgiftsbehandlingen, det finns en annan pojke som haft cancer, som har likadant. Jag frågade även om man inte behöver ta prov på vätskan, men det anser de inte behövs eftersom den inte ändrar sig alls och elakartade tumörceller håller sig ju inte "stilla"på det sättet. Och när jag tänker på hur det var när Anton blev sjuk, så fick han symtom som visade sig snabbt och smärtor som inte var av denna världen.

Nu kan vi förhoppningsvis pusta ut i ca 2 månader och satsa på vårt vanliga liv; skola, jobb och utbildning (jag ska gå i "skolan" på onsdagar-jättekul :).

Skolan ja; första veckan för Anton var lite si och så (inte konstigt egentligen med tanke på ny klass, nya lärare osv.) Men den här veckan har funkat toppenbra! Jag hoppas det fortsätter på den vägen.

Borta bra...

men hemma bäst. Så är det ju, men man behöver också komma hemifrån ibland. Även om man som vi, väljer en kort resa till Göteborg. Men en bra semestertripp har vi haft!

På måndag börjar vardagen igen (fast på tisdag för mig), men det känns helt ok att börja jobba igen. Jag hoppas så innerligt att det ska funka bra för Anton i skolan och med de nya klasskamraterna och ny lärare. För stora förändringar är inte bra, men tyvärr ser ju livet ut så...

Och nåt röntgensvar har vi inte fått... Tror jag ska ringa och försöka få fatt i läkarna i Uppsala, så man får veta innan skola, jobb och så vidare rullar igång ordentligt. För tankarna finns ju där och "stör".

Apropå tankar så finns mina också ofta hos en familj, som har det kämpigt inför en stor operation. Vill inte skriva så mycket mer än så och att jag önskar av hela mitt hjärta att de förbaskade knölarna ska vara borta för alltid sedan!!! 

Man undrar ju egentligen hur många det är som kämpar med en cancersjukdom?! När vi var på hotellet såg vi en flicka som (troligtvis) var under cancerbehandling, det väckte många känslor och tankar, inte minst hos Anton. Som direkt förstod när han såg henne.

Det får en att bli ödmjuk och tacksam för att vi är där vi är idag sjukdomsmässigt. Varje dag kommer vi närmare hans friskförklaring.

Det är ju bara det där med den inneboende oron, som slagit rot inom en...