Liten uppdatering.

Känns lite konstigt att sitta här och skriva igen... Det har varit skönt att ta en liten paus, men samtidigt har jag saknat det. Blir liksom en helt annan värld när man skriver inlägg och kommenterar, konstigt det där! Men när jag börjar jobba igen, så kommer inte tiden finnas på samma sätt, så kanske bäst att vänja sig. För i november börjar jag jobba igen (inte helt säkert hur mycket än, men till viss del i alla fall). Mycket konstig känsla kan jag tala om, men det känns jättebra! Fast jag har förstått att en hel del ändrats på 1 1/2 år... Trots detta känner jag mig redo, det funkar riktigt bra för Anton och då mår jag också bra! (För våra stora barn flyter livet också på bra (det jag kan se - en mamma vet ju kanske inte allt) och det gör mig också glad.

Har haft en riktig svacka ett tag, tyckt att livet har känts pest och gråtit för minsta lilla, men nu känns det lite bättre. Jag som höll mig uppe nåt så otroligt i början när Anton blev sjuk, fast det kanske är just därför; någon gång måste allt ut. I början tyckte vissa i personalen att jag verkade så himla sansad och utåt var jag verkligen det. (Fast inuti var det rätt mycket kaos ändå.) Full kontroll, jag blev inte nöjd med mindre. Blir trött bara av att tänka på det nu... Fast det är ju min personlighet. Många gånger har jag ställt frågor och personalen har sagt det var en intressant fråga och det har jag inte tänkt på, men återkommer med svar och i stort sett hela tiden har de återkommit med fakta. Bra va?! Det är ju så man vill att det ska vara.

Vad har vi pysslat med sen jag skrev sist då?! Firat Roger (fyllde 44, men enligt honom 23, hm...), firat kusinen, varit på sjukhuset ett par gånger. På lekterapin var det firande i förra veckan; fiskdamm (Anton fick en cd-skiva) från Min stora dag och tårta och så var Katrineholms-Kuriren där och Anton blev med på text och bild! Tyvärr var inte hela artikeln med på nätet, så jag kan inte länka till den. Och i måndags passade Anton på att spela fotboll med Åsa från lekterapin och fick sig även en match med en av läkarna vi träffat mycket. Det är inte varje dag man spelar fotboll med en läkare. Jag har skrivit det förut och skriver det igen, vad betydelsefullt det är med denna fantastiska personal. När man hamnar i den här gräsliga världen, så är det så viktigt. De gör ju faktiskt att det inte tar emot att besöka sjukhuset! (Beror väl i och för sig på vad man ska göra där, men jag tror ni förstår hur jag menar.)

Anton har dessutom varit hos frisören för första gången sen cancerdiagnosen, det är också stort! Klantigt av mig att glömma att fotografera...Nu är det inte massor klippt, Anton ville inte det och han får bestämma . Jag är bara glad att KUNNA känna på hans mysiga lockar i nacken! Frisören tyckte hans hår hade en helt annan kvalite nu, än innan han blev sjuk och det har verkligen blivit annorlunda.

Nu ska jag försöka att inte dröja riktigt länge med skrivandet till nästa gång!

Bloggpaus.

Tänker ta en liten "bloggpaus", då jag dels känner att jag inte har så mycket att skriva om just nu, men också för att jag vill lägga min energi helt på andra saker ett tag. Men jag återkommer....

Apor =)

Min stora och min lilla apa.
Min gulliga klätterapa.

Riktig apa.

Sömnlös...igen...

Och jag som var så glad att jag börjat sova ordentligt sen en längre tid tillbaka, men nu har jag haft några nätter som krånglat. Så tröttsamt...Tycker jag har så mycket för mig, så jag borde bli trött, men inte då. Kan känna mig trött tidigare på kvällen, men när jag ska sova är jag klarvaken. Har så mycket funderingar i huvudet och tyvärr är jag expert på att vända och vrida på ALLT.

För tillfället börjar en hel del funka bättre för Anton och det är jag så oändligt tacksam för! Men det är så mycket annat som ska falla på rätt plats också, innan min efterlängtade vardag kommer funka. Fast vi är närmare nu än förut, alltid något.

Ibland kan jag bara undra hur mycket en människa ska orka med, fast det är ju så att man klarar mer än vad man tror...Önskar bara att inte att någon ska hamna i samma livssituation som Anton och vi har gjort, men tyvärr hamnar alltför många i det. Hoppas bara man kommer igenom det med förståndet i behåll...

Är väl bäst att krypa ner under täcket igen i alla fall, allt brukar ju kännas bättre efter ett antal (förhoppningsvis) timmars sömn!

Kolmården.

Kolmården 2010
Kolmården 2009

Nu har det återigen gått några dagar. Hjulet börjar snurra lite snabbare nu och det är väl en naturlig utveckling i rätt riktning. Så länge Anton mår bra och orkar så mår jag bra och orkar *... Men jag måste också se till att hitta tillbaka till att "vara" Camilla också och inte bara mamma, men först och främst är ju ändock Antons välbefinnande! (Och självklart våra två andra barns också.) (Fast de är ju faktiskt ungdomar, men för alltid mina och Rogers barn!)

Igår var vi till Kolmården med Barncancerföreningen och hade en bra dag, men vi gick inte så jättelänge och tur var nog det. För när vi kom hem var vi ganska slut ändå... Det som är viktigast, tycker vi, är delfinshowen, safariparken och tropikhuset. Som bonus fick vi se Linda Bengtzing uppträda också!

Och idag har vi varit i skolan, på provtagning och till tandläkaren, så vi sitter inte bara och rullar tummarna, det lovar jag!

----------------------------------------------------------
* = Såg att det kommer att ges ut en bok som Helene Kindstedt skrivit om Ivars kamp, som heter "Orkar han så orkar jag" av. Tyckte det var en sån bra titel, för det är ju så det är: orkar Anton, så orkar jag... (Det är ju han som har fått stå ut med allt jobbigt, som hör cancern till.) Den boken ska jag försöka läsa sedan.

Ingen skoljogg för Anton :(

Tyvärr blev det ingen skoljogg för oss idag. Anton startade dagen med att kräkas, troligtvis av allt slem som inte vill komma upp...Men det var ändå inte läge att gå dit. För den som inte vet, så är skoljoggen något som återkommer varje år och barnen får då ge en frivillig springslant till förmån för cancersjuka barn (genom Barncancerfonden).

Förra året var ju Anton inte så pigg att han kunde vara med, av förståeliga själ (undrar om han inte till och med var inlagd då). Kommer ihåg när vi fick veckobrevet där det stod om skoljoggen då, kändes jättekonstigt eftersom Anton var/är ett av de cancersjuka barnen...I år reagerade jag inte alls likadant. Hade känts så bra bara i dubbel bemärkelse att vara med; att skänka en peng (men det ska vi göra i morgon istället) och en liten personlig seger att Anton som är under cancerbehandling skulle kunna göra det!

Nåja, nu är det som det är, svårt att veta om inplanerade saker kan bli av. Bara "gilla läget" och hoppas att morgondagen blir en bättre dag för Anton. Då har han och vi bla. ett läkarbesök hos Jörgen (onkologläkaren) plus ett annat viktigt möte.

Och idag får vi vara med klassen i tanken när de springer!

Bra värden.

Tänk att det känns lite lugnare när man får veta några provsvar... Ringde dagvården idag och kollade hur proverna de tog i torsdags var. Dels tog de prov för att kolla levern, eftersom vi tyckt att Anton haft lite underlig färg i ansiktet ibland, men det såg bra ut.

Och så var det de vanliga proverna; hb (blodvärde) vita blodkroppar ( visst heter det så ?!), trombocyter och neutrofila, antar jag det var. Nåt av värdena var till och med bättre än vad det varit. Härligt. Annars hör man och läser om så många som måste ändra dosen av cytostatikan, bla. vid infektioner, men vi har inte behövt göra det en gång sen i december *peppar peppar*, när han började med cytotabletterna. Men det är ju nästan 9 månader kvar, så man ska väl inte vara för kaxig. Fast man ska ju leva i nuet och vara glad för att just den biten funkar nu! Dessutom börjar han må bättre från förkylningen igen, skönt!