Hur kommer det sig...

... att sövningen bara blir jobbigare för Anton ju längre tiden går? Jo, antagligen därför, att det sker så sällan nu. Tack och lov att det går länge mellan varven! (Det enda man saknar med sjukhustiden är den fantastiska personalen... Änglar finns och idag har vi haft mycket hjälp av en av dom...) Men det blev lite annorlunda idag, på Antons begäran. Sövning med mask innan nålsättning i "porten". Annars sätts nålen alltid innan. Synd att vi inte provat sedan den där gången för 4 år sedan, när Anton fick panik av masken. Dumt av oss, men nu vet vi att det funkade och blev ok för Anton (huvudsaken). Porten däremot verkar inte funka så bra längre, så det blev nål i handen istället. Så nu känns det som port-a-cathen inte är nödvändig att ha kvar. Hoppas, hoppas allt ser bra ut nu!!!

Vill inte, vill inte, vill inte....

Måndag och tisdag denna vecka känns så tunga... Idag har vi min lilla svärmors urnsättning och imorgon är det dags för sövning/röntgen. Känns skit rent ut sagt. Det påverkar hela familjen, men trots allt så är det ju Roger som följer SIN mammas väg till den sista vilan och imorgon är det allra jobbigast för Anton... Jag MÅSTE vara stark. Men det gör ont i mig.

En liten uppdatering.

Ett inlägg i månaden borde jag väl kunna få till...eller... Det blir liksom bara samma visa hela tiden. Fast å andra sidan är det så vårt liv ser ut. Så varför ursäktar jag mig?! Jo jag är sån sort tyvärr... Små framsteg sker då och då och ibland ett steg bakåt. (Skolmässigt). Jag förvånas över mig själv att jag klarar att ha "mycket" (för oss åtminstone) inplanerat och faktiskt genomföra det! Ett streck i räkningen är att jobbandet måste stå åt sidan lite nu, men så måste det få vara för tillfället. Vi har ett par jobbiga veckor framför oss, med urnsättning av lilla goa svärmor, Antons röntgenundersökning och så den där hemska väntan på svaret... Jag vänjer mig aldrig!

Men lite längre fram har vi Emmas studentfirande, så roliga saker sker också. Kan bara inte fatta det, min lilla Emma (som faktiskt är en vuxen tjej nu) tar studenten. :) Och konstigt nog stressar inte studentfirandet mig som det gjorde när Daniel slutade 2009. Jag tänker så här; klarade vi det då (och det blev bra) fast Anton drygt en månad innan blivit sjuk i cancer, så fixar det här sig också. (Men utan min syster och min ena svägerskas insats då, så vet jag inte hur vi hade fixat det och det kommer jag alltid vara tacksam för!)

För övrigt firar vi 26 år tillsammans Roger och jag på tisdag, känns härligt. Men jag kan inte fatta det... 26 år... hur gammal är jag då?! ;) Läste förresten i senaste Barn-och-Cancer-tidningen (Barncancerfondens medlemstidning) att det det faktiskt inte är vanligare att par som haft/har en stor kris genom ett barns sjukdom eller död separerar. Tidigare har man trott det eller rättare sagt så antar jag att statistiken visat det. Jag hoppas att Roger och jag ska få kämpa vidare i många, många år tillsammans. I nöd och lust heter det ju!

Förbannade sjukdomar...

Livet går vidare, det måste ju det, trots allt sorgligt och tråkigt som händer. Det är konstigt det där... Roger sa till mig för en tid sedan att det är konstigt att man funkar "så pass bra" ändå. (För som vanligt är det ju inte.) Kunde inte låta bli att fråga om han tycker att jag är en konstig prick som klarat att "leva vidare" utan vissa av mina kära. Och nej, det tyckte han ju inte förstås...Men man måste ju uppleva själv för att förstå. Nu förstår jag bättre hur Roger kände när min pappa dog, dvs. känslan av att förlora en svärförälder som funnits i ens liv så länge. Saknaden finns där och det är svårt att förstå att de som är borta är borta för evigt. Och saknaden kan göra så ont.

Idag är det dessutom ett år sedan min fina vän Anna somnade in, endast 34 år . Så det är inte konstigt om jag känner mig lite extra tung i sinnet i dag... (På bilden ovan: Anna, jag och Anton i december-2009. Hennes sons opererade fot tittar fram på fotot också)

Vad det gäller Anton så går det lite framåt. Myrsteg kan man säga, men bättre det än "bakåtsteg"

Tyvärr har mer tråkigt skett... När barn  och personer blir sjuka som har ett väldigt hälsosamt leverne, ja då undrar man; vem går egentligen fri?! Reklamen säger ju att 1 av 3 (!) får cancer (men alla drabbas), så vad kan man göra för att slippa undan... Som anhörig eller drabbad själv.... Usch.

Måste bara få säga: HATAR CANCER!!!

Segt...

Livet känns som en seg massa och jag kommer ingenstans... Ungefär så är läget. I natt drömde jag till och med att jag försökte komma framåt, men det gick inte.

Vi har efter 3 års (!) "önskan" fått en viss typ av hjälp från skolan och det känns bra. (Blir lite säga A men inte B tyvärr, men det är av hänsyn till Anton.) Det går så förskräckligt sakta bara. Men det är nog det rätta, att skynda långsamt. Förstår bara inte att jag inte fått in det i mitt huvud än. Hur som helst så är hjälpen vi fått ett steg i rätt riktning och Anton har en underbar lärare.

Vi har haft min svärmors begravning också sedan jag skrev senast. Det var väldigt, väldigt kämpigt. Och det känns så overkligt att hon är borta...

Tyvärr har jag fått veta att Antons före detta klasskamrat som var sjuk i leukemi har fått återfall och får för tillfället ingen behandling alls. Jag önskar så att jag kunde göra nåt.

Det är mycket som "surrar" i huvudet just nu, men nåt som i alla fall känns bra är att jag ska gå och jobba ikväll!  Har blivit dåligt av den varan i år, förutom möten och min utbildning då.

Man får vara glad för det lilla...

Det här med friskförklaring...

Ibland får vi ju frågan om Anton är friskförklarad och vet faktiskt inte riktigt vad vi ska svara. Man får lite olika besked av läkarna och tydligen är det inte så enkelt med friskförklaring vad det gäller barncancer. Läs vad barncancerfondens expert svarar här.

S**t-2013.

Det här året har verkligen börjat ledsamt med stor sorg.

Vår "nära-och-kära" som var mycket dålig i höstas har tyvärr somnat in för alltid. Bara dagar innan det var dags att få bli "riktig" pensionär... Och som dessutom precis gått igenom en stor operation.
Varför är livet så orättvist???

Den här personen har funnits i mitt liv i 25 snart 26 år och alltid varit en viktig person för mig, våra barn och givetvis för min man.

Det var hon som lärde mig baka bullar i Rogers och min första lägenhet...
Det var henne jag ringde till när Daniel var bebis och hade nästan 41 graders feber...
Det var hon som nästan bad om ursäkt, när hon hade rensat vissna blommor hos oss när hon var barnvakt...
Det var hon som bakade storbak med pepparkakor med våra barn till jul....

Ja, listan kan givetvis göras lång.

Ljuset brinner här hemma för dig!
-----------------------------------------------------
(Och som ringar på vattnet för det med sig en massa bekymmer, men det är en helt annan historia så det varken orkar eller vill jag gå in på. Men ingen i familjen mår bra av allt som hänt.)