Min vän...

Idag går mina tankar till min vän (som gick bort i mars) och hennes son som fyller 11 år idag. Det gör så ont i mig, att hon aldrig mer får uppleva sin älskade sons födelsedagar och diverse andra stora dagar i hans liv... Och vice versa förstås. :(

Jag hoppas hans dag blir jättefin ändå, jag vet att hans pappa gör allt för att den ska bli bra. Men sorgen efter mamman finns ju där. förstår jag. (Jag har ju själv varit med om det.)

Saknar dig så mycket, Anna!

Våran lördag.

Igår kom vi iväg till Power Meet (var ingen självklarhet eftersom en viss liten kille har STORA sömnproblem). Det har blivit en tradition för oss, inte för att jag är så intresserad av bilarna, men resten av familjen är det och så är det en härlig stämning och v-åsarna verkar gå man ur huse denna helg. Och inte bara raggarna... ;)

I alla fall blev det en bra dag och jag träffade på en vän som vi lärde känna på sjukhuset, när Anton fick sin cancerdiagnos och som bor i en liten stad i Sörmland. Vilket överraskande sammanträffande! =) Så nu har vi bytt mobilnummer igen. Tyvärr hade hon inte sonen med igår, som Anton haft så kul med. Vi har inte träffat honom sen sommaren-10.

Idag blir det en slappardag (förutom tvättstugan då) och sen ladda för de sista 5 arbetsdagarna!

Sova är farligt...

enligt Anton, vad det verkar som.

Hur kan en 10-åring vara vaken 24 timmar i ett sträck och i förrgår blev det nästan 29 timmar? :(

Hur är det möjligt?

Och att sömntabletterna inte verkar funka längre det kan man ju konstatera...

Suck!

Tips på vad man kan göra ?

Äntligen!

Som jag har väntat på brevet som kom idag!

Roger och jag är nog inte kända för att vara föräldrar som protesterar eller kräver allt för mycket, men när den nya klasslistan dök upp strax före avslutningen, så blev vi besvikna...(med tanke på hur mycket samtal och liknande vi haft med skolan). Anton hamnade med de barn han inte brukar leka med alls. Först tänkte vi att vi skulle låta det vara, men så kom vi fram till att det är så viktigt för Anton att det mesta inte ändrar sig alltför mycket. (Man får se det i ett längre perspektiv, hur kan det bli med en "orolig" och otrygg kille...) Så vi kontaktade de personer som ansvarar för klassindelningarna inför fyran och idag kom den nya listan och nu var det fixat. Så glad för det! (Och Anton är nöjd, det är ju huvudsaken!)

Slutsatsen av detta: Skam den som ger sig!

Och när ens barn "mår bra" (som är det viktigaste av allt), känns det bra inombords som förälder.

Bloggtips!

Barncancerfonden har börjat blogga!

Länge sen sist...

Dålig uppdatering på den här bloggen... ;)

Dagarna rullar på och det börjar närma sig semester, härligt! Det är en speciell känsla att jobba och få längta till semestern (5 veckor har jag t.o.m. :). Visserligen har jag inte jobbat på 3 somrar, men var ju ändå inte ledig, om ni förstår vad jag menar... Vård av ett svårt sjukt barn är inte lika med ledighet.

Anton har ju sommarlov nu och är hemma med Emma om dagarna, när vi jobbar. Perfekt med stora barn. Är så glad att hon hjälper oss med det!

Vad har hänt sista tiden då?! Roger och jag var iväg och bodde på Södertuna slott en helg, jättemysigt! Vi har blivit lite bättre på att göra saker för att orka med den smått "tuffa" vardagen. Tog bara nästan 25 år. ;) Fast å andra sidan så har vårt liv tillsammans aldrig varit så kämpigt som de sista tre åren.

Anton har fått den andra och sista påfyllnadsdosen av barnvaccinen. Känns så bra, ett avstamp i rätt riktning, tycker jag. Och han var så duktig, märks att personalen på dagvården är en stor trygghet för honom. Och de vet hur de ska göra, för att det ska bli på bästa vis för honom! (Sen blir alla såna här besök en STOR kraftansträngning hur som helst.)

Nu har vi bara ett besök kvar (fast utan Anton), innan vi får "semester" från "vården". Ända fram till augusti, fast då blir det lite mer igen. Men jag är så glad att vi slipper ett tag, det finns så många som inte gör det... :( Har fått lite kontakt med en mamma, vars barn fått sin lymfomdiagnos för inte så länge sedan och ett annat barn vi träffat har fått tillbaka sin sjukdom för fjärde gången... Och så alla andra både vuxna och barn som kämpar mot diverse sjukdomar hela tiden... Våran sommar-2009 (eller förresten hela -09 och ganska mycket av 2010, var ju fylld med mycket sjukhus och liknande). Livet tog en vändning då och det blir sig aldrig mera likt. Så är det, men man får försöka göra det bästa av situationen.

Nu blir det till att sätta fart och sen jobba kväll!

Bild på en EMLA:d Anton inför en tidigare vaccination (tror det var influensavaccinet då).

Finns dom som har det MYCKET värre!

Den här veckan har inte varit speciellt rolig... Har hänt ett par smärre katastrofer, som jag inte tänker berätta om, men som har tagit på krafterna för både Roger och mig, suck. (Det är lite det som är problemet för oss, orken börjar tryta. Förr kunde vi stå emot lite mera. Har man barn så är det ju ofta full fart och saker händer.)

Lilla herrn är trött och slut, skolterminen tar ut sin rätt, han är jätteorolig för att han ska behöva operera bort sina stora halsmandlar, förändringar i klassen osv, osv. Och så senaste månaden då, som varit fylld med diverse samtal och läkarbesök med mera. MEN det ursäktar inte ett dumt beteende, men det kan vara en förklaring.

Tack och lov att det bara är fyra dagar kvar till sommarlovet!
-------------------------------------
Fast just nu känner jag att jag faktiskt inte borde klaga. En liten flicka som jag inte känner, (men vars mammas blogg jag följer och är vän med på fb) har troligtvis fått återfall i sin cancersjukdom. Och en annan flicka ska påbörja sin tredje (!) omgång cellgifter. Dessa två tjejer blev sjuka samma vår som Anton... Jag lider med dom så mycket, att behöva hamna i den där bubblan, IGEN. Det finns ingen rättvisa i det och tydligen kan man aldrig känna sig helt lugn, när man hamnat i cancervärlden. En mardröm som aldrig vill ta slut...

 Anton i april-2009.