lördag 2 juni 2012

Finns dom som har det MYCKET värre!

Den här veckan har inte varit speciellt rolig... Har hänt ett par smärre katastrofer, som jag inte tänker berätta om, men som har tagit på krafterna för både Roger och mig, suck. (Det är lite det som är problemet för oss, orken börjar tryta. Förr kunde vi stå emot lite mera. Har man barn så är det ju ofta full fart och saker händer.)

Lilla herrn är trött och slut, skolterminen tar ut sin rätt, han är jätteorolig för att han ska behöva operera bort sina stora halsmandlar, förändringar i klassen osv, osv. Och så senaste månaden då, som varit fylld med diverse samtal och läkarbesök med mera. MEN det ursäktar inte ett dumt beteende, men det kan vara en förklaring.

Tack och lov att det bara är fyra dagar kvar till sommarlovet!
-------------------------------------
Fast just nu känner jag att jag faktiskt inte borde klaga. En liten flicka som jag inte känner, (men vars mammas blogg jag följer och är vän med på fb) har troligtvis fått återfall i sin cancersjukdom. Och en annan flicka ska påbörja sin tredje (!) omgång cellgifter. Dessa två tjejer blev sjuka samma vår som Anton... Jag lider med dom så mycket, att behöva hamna i den där bubblan, IGEN. Det finns ingen rättvisa i det och tydligen kan man aldrig känna sig helt lugn, när man hamnat i cancervärlden. En mardröm som aldrig vill ta slut...
 Anton i april-2009.

4 kommentarer:

Livets vägar sa...

Massor med styrkekramar till er alla!
När jag tittar på bilden där han har båda fötterna i en stor sko så ser jag att han har sitt friska humör kvar trots allt :)
Önskar er all gott i hela världen!

Camilla sa...

Det önskar jag dig och din familj också!

Trots att Anton ser så eländig ut på bilden (och då har inte ens cellgifterna dragits igång), så tycker jag den är lite gullig ändå...

Aina sa...

Hej Camilla,
Hittade din blogg via en annan. Har läst från början fram till nu. Ingen avundsvärd sits att drabbas så! Ni borde ha medalj, hela familjen. Anton borde ha två..... :o))
Så glad att det verkar ordna sig men jag förstår att den malande oron som cancer för med sig, alltid kommer att finnas i bakgrunden. Så psykiskt påfrestande!
Jag tycker inte det är konstigt att ni alla i familjen reagerar på olika sätt, på den här kritiska perioden, och att ni är helt slut - det är nog först nu som ni "vågar" (undermedvetet), när det värsta tycks vara över.
Känns bra att ni har bup att prata med, gäller det även era äldre barn? Hoppas det. Måste ju ha tagit hårt på dem också.

Jag kommer att fortsätta att följa er och skickar massor av stärkande kramar till er alla!

Aina (en "glad" pancho i Sthlm)

syster yster sa...

jag sitter här i en sal på Ackis och läser om vad ni har gått igenom och funderar på om vi kmr att göra det samma.....har inte läst hela vägen ännu men det kommer jag tar en bit i taget så långt jag orkar. Hoppas ni får en fin sommar:)