Så ser den i alla fall ut; port-a-cathen efter 4 år och 4 månader i Antons kropp.
Ett stort orosmoment, men ett otroligt bra hjälpmedel! Anton är tydligen väldigt svårstucken och det visste vi inte. De hade fått sticka honom runt 8 gånger när han var sövd, för att få tag i ett kärl. Så vi kan vara glada att han haft "porten" när han hade cancer. Tittar man nog på den, kan man se att det är märken efter många, många nålar. Ja jösses, den har sin egen lilla historia...
4 kommentarer:
Mäh!? Var det nån som tog illa upp? Vad är det där att ta åt sig för? Det är ju glädje! :)
Så skönt att han äntligen blev av med den! Vilken lättnad det måste vara! Wow!
Glädje-kram till er från mig! :)
Ja visst är det glädje!!! :) Men man får acceptera att vi alla är olika... Men jag tycker bara det är ren och skär lycka att se den "utplockad"!
Ja, det är en ständig påminnelse om sjukdomen plus andra problem så länge den sitter kvar. Min Emma var överlycklig den dagen hon lyckats övertala sin läkare att plocka bort den. Kändes då underbart att han ansåg att hon klarade sig utan. Kram till er från mig.
Skicka en kommentar