Det är tortyr att gå och vänta på svar... Jag vet att jag skrivit det förut, men jag skriver det igen i alla fall, så fruktansvärt jobbigt!!! Och så här kvällen innan ska vi inte prata om.
Anton var med på listan för barnen som skulle tas upp på tumörkonferensen idag, så imorgon när vi träffar onkologen i Uppsala, så får vi antagligen veta hur det ser ut i Antons lilla höft...
Och då börjar min hjärna gå, hur kommer det sig att vi kan få svaret så snabbt denna gången?! Men å andra sidan, förra gången tog det lång tid för att de upptäckt vätskan... Suck. Det går att vrida och vända på det hur mycket som helst och svaret blir ju som det blir i alla fall.
Det är ju inte konstigt att jag inte funkar som vanligt för tillfället.
3 kommentarer:
Tummhåll och cyberkram!
Det är hemskt att vänta svar. Rejäl ångest! Jag håller tummarna på bra svar och hoppas ni kan slappna av till helgen! Kram
Här finns en annan mamma som våndats på samma sätt... Och jag håller tummarna för er!!!
Skicka en kommentar