Härligt besked!

Idag fick vi äntligen svar på magnetröntgen.

Bilderna såg bra ut och skuggorna/ärrvävnaden som synts tidigare är borta, båda höfterna ser likadana ut nu. Fantastiskt!!!

Men Anton ska fortsätta med röntgen om tre månader (eller nu är det redan bara drygt 2 månader till nästa). Det känns som en STOR trygghet att få göra det, även om det innebär mycket ångest och oro också...

Den här gången har varit extra jobbig att vänta, har jag tyckt...Jag har drömt en del drömmar som jag inte ens vill tänka på, men tyvärr är de väldigt tydliga OCH hemska. Usch!

Men nu ska vi njuta av det här toppensvaret. Och som en person skrev på Facebook: "Den bästa julklappen ni kunnat få!" Håller med till 100 %!

Hatar att vänta.

Tunga ord, men att vänta på röntgensvar är inte kul. Kan bara inte fatta, att det ska ta sån himla tid att få besked. De två senaste gångerna har det strulat nånstans (vet inte vart det felat riktigt och jag orkar inte ta reda på det heller).

Nu ska Antons bilder i alla fall tas upp på tumörkonferensen på tisdag och så får vi svar på onsdag eller torsdag.

Men nästa gång kommer vi nog ringa Uppsala lite tidigare, för att vänta 3 veckor känns inte helt ok. Det genomsyrar så mycket annat som är jobbigt ändå och då behövs det inte mycket för att man ska brista...

Men kroppsligt mår ju Anton så bra, så jag förlitar mig på det tills jag vet nåt annat!

Tävla...

Idag har jag deltagit i en julutlottning om ett halsband. På bloggen Livets vägar.

Värmande =)

Under tiden Anton var cancersjuk och "gästspelade" på skolan ibland, så blev det mycket glada reaktioner när han kom dit.

När han sen började gå oftare, så blev det vardag för de andra att träffa Anton.

Men idag när han kom tillbaka till skolan efter 1 veckas sjukfrånvaro, så applåderade hela klassen. =)

Härligt! Och vilka fina klasskamrater!

11-11-11

Ett speciellt datum, men här hemma har det inte hänt nånting kul... :(

Låter gnälligt, jag vet. Men jag är så himla trött på det här sjukdomstillståndet vi hamnat i. Visst, både Anton och jag verkar vara på bättringsvägen, men var finns kraften, orken och livsglädjen?!

Och det kan tyckas obegripligt att jag gnäller för det här, när vi "stått ut" att leva i cancervärlden så länge. Men det kanske också är just därför, kroppen säger ifrån, de här virus- eller-bacilluskerna var inte vad som behövdes just nu. (Sen var det ju så att under tiden Anton var under behandling, så var jag knappt sjuk en enda gång. Jag höll mig uppe med nån sorts styrka, som jag inte vet var den kom ifrån.)

(Eller också har jag varit så dålig nu, för jag börjar komma upp i ålder, men det låtsas vi inte om att jag skrev va?! ;)

Skitsamma vilket, nu vill jag jobba och Anton vill gå till skolan i nästa vecka!

Lite normalt, vardagligt liv, tack! OCH ett bra svar på Antons röntgen!!!!!
---------------------------------------------
Faktiskt har nåt positivt hänt idag, kom jag på; vår stora son blir inte arbetslös från imorrn, utan får fortsätta ett litet tag till på sitt jobb. Plus att våra vänners dotter fyller 18 år idag, det är stort! =)

Dessutom har jag fått telefonsamtal från både klassmormor och Antons lärare, som undrar hur vi mår och hur vi har det, det värmer mycket!

Antons "tur"...

...eller snarare otur. Han har varit sjuk sen i lördags nu, troligtvis samma som Emma och mig. Suck!

Det hade ju börjat gått framåt i skolan för Anton, på en hel del "fronter", så jag hoppas det håller i sig i alla fall, fast han är borta därifrån nu.

Och jag är fortfarande inte bra, tröttsamt, men man får väl se tiden an... En dag i taget.

Kan inte fatta att ett barn med 39-40 graders feber kan vara pigg som en mört bara...

Tungt höstlov... :(

Min semester blev inte alls vad jag tänkt mig... Jag är fortfarande sjuk, har varit på röntgen idag eftersom jag inte är bra än. (Men Emmas var ju också långdraget så...)

Anton har haft några sjukhusbesök, magnetröntgen (en pärs som vanligt, men det gick riktigt bra ändå) och hjärtultraljud. Och jag har varit på vårdcentralen. Himla kul...Som tur är har Anton kunnat leka mellan varven.

Men nu borde det väl ändå vända?!

Fast egentligen känner jag, att jag inte borde klaga just nu. Tänker mycket på lilla Tilda, vars resa nådde sitt slut i måndags. Ett slut som är så fel, så fel, så fel...

Har aldrig träffat Tilda och hennes familj, hennes mamma och jag har haft kontakt över våra bloggar och FB. Men när man hamnar i cancervärlden får man ett sorts band, som inte går att förklara.

Vila i frid lilla ängel!