Ännu en helg...

I mångas ögon en säkerligen ganska intetsägande helg. Jag har jobbat (gick jättebra), vi har hälsat på några i familjen (som flöt på bra av flera anledningar; inget tjat om att åka hem eller vredesutbrott t.ex., dessutom har vi/har haft "vissa familjeintriger" som kanske, kanske är på väg att gå över..) Det blir lite säga A men inte B, men liknande problem finns i fler familjer, det vet jag.

Och någon här hemma har sagt att han längtar till skolan börjar. Det är som ljuv musik i mina öron! :)

Det behövs inte mycket för att jag ska bli nöjd.

"Dr Rune"-

"THE ONE WHO SAVED MY LIFE."
-------------------------------
Antons egna ord om sin onkologläkare här i Eskilstuna. Det kom helt plötsligt från honom för en tid sedan. Lät så gulligt (och på engelska t.o.m.), MEN samtidigt är det mycket allvar bakom orden...

(Vill inte skriva ut läkarens riktiga namn, men allra helst ni som vi lärde känna under Antons första sjukdomstid vet ju vem "dr. Rune"är. Det var en söt liten cancerpatient som tyckte att han skulle heta så då. Man måste skoja också när man hamnar i en så tung tillvaro.)

Tiden innan och tiden efter.

Tiden går. Och jag är igång och jobbar igen, härligt. Att kunna gå till jobbet för mig, känns inte alltid som en självklarhet längre. Så därför är det så betydelsefullt. Sen kunde ju den som bestämmer över vädret gärna se till att värmeböljan som varit att dra vidare... ;) Men idag är det ju lite svalare i alla fall.

Det här med cancer finns som ett stort orosmoln. Inget konstigt i och för sig, då så många blir drabbade. Men det är en vidrig sjukdom som skördar liv (det absolut värsta av allt), men som förstör liv även om man blir frisk. Det här är min åsikt och ingen annans. Men för oss är det tiden innan och tiden efter... Jag vill inte skriva för mycket om hur Anton förändrats, men som jag skrivit förut är han ju inte samma kille som innan. (Mest troligt är vi alla familjen förändrade.)  Det obekymrade och sorglösa beteendet som barn OFTAST har, finns inte riktigt kvar på samma vis. Men ibland ser vi en ljusning. Vi har träffat en person som kommit nära inpå. Som ingen annan lyckats med. Och det känns så bra. Tyvärr kommer ju sommar och semestrar i vägen och ställer till det lite. Men hösten kommer snabbare än man tror och då får vi kämpa vidare.

Många olika diagnoser har även varit uppe på tapeten, men nu har de som kan det där, konstaterat att han inte har någon sådan. Utan att det beror på det han varit med om i samband med sin cancersjukdom. Det är något som Roger och jag anat. Men att det inte är så lätt för "proffsen" att konstatera förstår jag, då "symtomen" lutat åt många olika diagnoser när jag själv läst om det. Men nu vet vi. Och då kan man jobba utifrån det... "Hjärntröttheten" efter en cellgiftsbehandling kan tydligen sitta kvar i åratal hos den som fått det, så att Anton inte orkar med sådant som tröttar ut huvudet, som tidigare,  är heller inget konstigt.

Försöker vara tacksam för hur långt vi faktiskt kommit... Det är nu 2 år EFTER avslutad behandling (t.o.m. inne på det tredje). Underbart! Tänker på en person i vår närhet som skulle på cancerbehandling igår, som nyligen tappat sitt hår och som kämpar med jobbiga biverkningar och tankar kring sjukdomen. Tänker på de föräldrar och storebror som denna vecka ska begrava sin fina dotter och syster, som kämpat sedan samma månad Anton blev sjuk. Himlen har blivit en fantastisk ängel rikare, men det är så fel, så fel, så fel!!! Förbannade cancer... Då finns det mycket att vara tacksam över, trots att vi har en kamp var dag här hemma. Visserligen frustrerande ibland och kämpig, men det är just nu ingen kamp mot en sjukdom som kan vara dödlig...

Hatar cancer...

42... :)

Ja, det fyller jag idag! Födelsedagen i sig är inget i jag tycker är nåt märkvärdigt att fira (gillar inte att stå i centrum). Men "hör och häpna", jag gillar när siffran stiger. När man som jag har en mamma och pappa som bara blev 47 respektive 63 år då känns det bra att FÅ bli äldre! Vill gärna över deras siffror...

Sista tiden har det varit fullt upp (som för de flesta nu i juni). Vi har klarat av Antons skolavslutning, Emmas student osv. Dessutom har sista tiden varit fylld av olika besök inom vården. Kämpigt men viktigt! Men snart blir det lite sommarledigt från sånt också.

Röntgensvar! :)

 

                                                                                                                                                                  Vi har fått svar på Antons röntgen nu, bara bra besked, inga cancerceller och den oroväckande vätskan i benmärgen är helt borta! Underbart och faktiskt en smula ofattbart. I två år nu har det först varit ärrvävnad där lymfomet satt, efter det kom ödemet (vätskan) på ett annat ställe i bäckenet. Och nu ser det ut som i de flestas höfter/bäcken. Det känns så lugnande. Och eftersom det gått 2 år efter avslutad behandling och allt ser bra ut så behövs heller ingen röntgen mer. (Detta enligt deras riktlinjer för hur lymfom ska följas upp, så det är inget som tas ur luften.) Det enda Anton behöver göra är att ta blodprov (stick i fingret) var tredje månad, men det blir ju inte alls samma stressmoment som sövning och röntgen....                                                                                                                                                                                                        Tror vi alla tre åkte hem med ett leende på läpparna från Uppsala i torsdags. Dessutom hade både Anton och vi saker att fråga om och fick bra svar från onkologen vi träffade. All oro vi haft är givetvis inte borta, den finns i bakhuvudet ändå. Men det känns som vi kan pusta ut mer än vid tidigare röntgensvar.

Och i sommar ska port-a-cathen bort!

Hur kommer det sig...

... att sövningen bara blir jobbigare för Anton ju längre tiden går? Jo, antagligen därför, att det sker så sällan nu. Tack och lov att det går länge mellan varven! (Det enda man saknar med sjukhustiden är den fantastiska personalen... Änglar finns och idag har vi haft mycket hjälp av en av dom...) Men det blev lite annorlunda idag, på Antons begäran. Sövning med mask innan nålsättning i "porten". Annars sätts nålen alltid innan. Synd att vi inte provat sedan den där gången för 4 år sedan, när Anton fick panik av masken. Dumt av oss, men nu vet vi att det funkade och blev ok för Anton (huvudsaken). Porten däremot verkar inte funka så bra längre, så det blev nål i handen istället. Så nu känns det som port-a-cathen inte är nödvändig att ha kvar. Hoppas, hoppas allt ser bra ut nu!!!

Vill inte, vill inte, vill inte....

Måndag och tisdag denna vecka känns så tunga... Idag har vi min lilla svärmors urnsättning och imorgon är det dags för sövning/röntgen. Känns skit rent ut sagt. Det påverkar hela familjen, men trots allt så är det ju Roger som följer SIN mammas väg till den sista vilan och imorgon är det allra jobbigast för Anton... Jag MÅSTE vara stark. Men det gör ont i mig.