Hittade en artikel på Barncancerfondens sida från "Dagens medicin", som handlar om att föräldrar till cancersjuka barn, tycker att de inte får lika mycket stöd och information, senare i sjukdomen.
Känner igen det där... Visst, det är jätteviktigt att få stöd i sjukdomens början och det fick vi verkligen. Och då handlar det ju om en kamp på liv och död och då är det prio ett! Men det är ingen lätt match att få ett normalt liv igen, när barnet tillfrisknar.
I och för sig är det inte konstigt att det är så, det satsas säkert inte resurser på det, på samma vis. Men det är en kamp i sig att få en vanlig vardag , svårt för en vuxen att anpassa sig och hur svårt är det inte då för ett barn?! Och där kan familjerna kanske behöva lite hjälp på traven.
Läs artikeln här.
2 kommentarer:
Du har så rätt. Inte för att jag på något sätt vill nonchalera att det är hemskt med cancer och den behandling som den kräver, men nu, efter att ha sett mitt barn genomgå två cancerbehandlingar är det trots allt det som pågår nu, efter avslutad behandling som är tuffast och ensammast. En cancersjukdom uppbådar alla vårdens resurser med all rätt; scheman, samordning, kontaktpersoner och omsorg. Men efteråt, med seneffekter, är det som
om man ska vara nöjd med cancermedicineringen, resten är inte lika hemskt, och då lämnas man ensam, utan stöd. Vad gäller vår dotter och hennes seneffekter så är de så svårhanterbara och svårmedicinerade att de känns som minst lika hemska, frisk är hon ju inte!
Förstår precis hur du menar. Och det där med att det är tufft och ensamt efteråt, kan jag verkligen "skriva under på". Problemen efter är heller inte lätta att tampas med och det verkar som det är många, många barn som får biverkningar och seneffekter av olika slag efteråt. Det är trots allt riktigt starka mediciner, celllgifterna... Och inte att förringa den psykiska oron av att ha insjuknat i en så farlig sjukdom
Skicka en kommentar