Anton utanför BUP.Under Antons sjukdomstid har vi ju lärt känna flera barn med föräldrar, vissa har vi fått nära kontakt med och andra lite ytligare. Ett par mammor har jag kontakt med över mobilen och FB och så vidare. Och så finns det en pojke med familj, vi lärde känna innan Antons cancerdiagnos och under den första tiden efter. Och sen har vi mötts på barnavdelningen och lekterapin flera gånger.
Sedan förra sommaren har det inte gått att få kontakt med den mamman och jag har undrat SÅ hur det gått för dom (av flera olika skäl, som jag inte kan skriva om här)... Helt plötsligt kliver hon in på BUP (vårt stamställe just nu ;), när vi var där senast. Jag tror vi blev lika glada båda två!
Känns så bra, att ha träffat på henne. Jag tror att det blir nåt speciellt med de personer som man träffar på under en svår tid i ens liv. Har ju ett par andra mammor som jag träffar ibland och jag hoppas vi ska fortsätta med den kontakten, även om vi nu är ute i det "vanliga" livet eller på väg ut i det i alla fall.
--------------------------------------------
Apropå våra egna svårigheter just nu, så har det lossnat med en del och en del står vi och stampar på samma ställe med. Men, men så är det. Vi jobbar på det i alla fall, med viss hjälp av folk som verkar kunna sin sak.
Något som är väldigt positivt är att Antons puls, som varit hög länge (även utan medicinerna för koncentrationen i kroppen) helt plötsligt blivit lägre. Skönt, för läkarna var lite bekymrade för det, så vi har tid för ett hjärtultraljud om ett par veckor. Bra att de har koll, för cellgifter kan ju ställa till mycket i kroppen. Känns lugnande att den sjunkit vid åtminstone två tillfällen nu.
Ja, det är inte bara ett...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar