Varför har jag så svårt att skriva lika öppet om det psykiska måendet, som om andra sjukdomar...Idiotiskt egentligen, för mycket av det hör ju ihop, anser jag. Hur som helst så vill jag ju inte lämna ut Anton och våra andra barn för mycket, men att vi "tagit skada" i viss mån av det vi varit med om, förstår säkert de flesta. Gäller bara att hitta den "rätta" vägen tillbaka.
Denna veckan har vi sett en ljusning. (Dessutom har vi fått mycket hjälp från BUP.)
Jag blir så himla glad och stolt för minsta lilla framsteg nu. Har aldrig nånsin haft press på våra barn att de måste prestera höga betyg och sånt, men nu har kraven sänkts och jag blir så himla lycklig för att Anton gör en sida av ett skolarbete...Huvudsaken är faktiskt att han mår bra och känner sig nöjd med sitt liv! (Sen fattar ju jag också att vissa saker måste man igenom, för att nå målen i skolan, men i dagsläget måste Anton få må bra.)
Så vi kämpar på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar